Zahra Bayati - Friluftsfrämjandet

- Tänk dig att du är bortadopterad från Afrika som barn, du har bott i Sverige sedan dess. Du kan mycket om Sverige och om naturen här. Nu ska din bror äntligen komma och hälsa på från Afrika, och du vill förstås berätta om allt vackert i Sverige, visa upp det finaste som finns. Utgå ifrån att du har en hedersgäst, inte att du ska lära någon något. Om du har den känslan när du bjuder in till en aktivitet i naturen, då blir det bra, säger Zahra Bayati.

Zahra är verksam i invandrartäta områden i Göteborg. Hon har bott i Sverige i 22 år, varit ledare i Friluftsfrämjandet i 17 år och ledamot av Friluftsrådet.  Under den första tiden i Sverige, när hon inte fick något jobb var det tufft. Det var svårt att känna sig delaktig och behövd i det svenska samhället trots all utbildning och brinnande vilja. Friluftsledarskapet blev en fristad för att utveckla en social identitet.

- Om inget annat är jag mulleledare åtminstone– ingen kan ta det ifrån mig!

Zahra har fortfarande mycket nytta av sitt arbete som friluftsledare i sin utveckling. Hon vill inte använda ordet naturvägledare, det ger associationer till att deltagarna är okunniga och inte vet något alls om naturen och dess skönhet eller värde. Och sådana har hon aldrig stött på - alla har något att bidra med.

- Tillsammans utvecklar vi ny kunskap. Jag har utvecklats mycket av att vara  friluftsledare, jag växer med de människomöten jag har. Jag har nog själv haft mer nytta än vad deltagarna har haft faktiskt. Andra har väglett mig! säger Zahra.

Det återstår mycket arbete för ett inkluderande friluftsliv, tycker Zahra. Det finns mycket goda intentioner, men det mesta är väldigt missionerande. Det handlar fortfarande om postkoloniala strukturer: man tror att man vet saker om naturen som man måste berätta för de ovetande.

- Helvetets väg asfalteras av välvilja. Men det finns mycket mer än den smala väg vi i Sverige har slagit in på. 

Det gäller att kliva ner från de höga hästarna, menar hon. Att propagera för hur bra naturen är kan vara mycket nedvärderande. Istället kan man använda de berättelser, erfarenheter och minnen som finns i gruppen.

- Det mest spännande är att vi har olika upplevelser, om vi hade gått i samma natur allihop hade det inte varit så intressant. Som ledare vet du något om naturen, den är något bekant för dig men kanske något nytt för den andre. Om du ger utrymme för den andres berättelser får du också lära dig något, det blir mycket dynamiskt och deltagarna känner sig hemma och kommer tillbaka.

Det är inte alltid lätt och man gör sina misstag, Zahra kan bli arg på sig själv ibland för att hon hamnar i samma fälla som hon varnar för. Men det är bara att öva sig, säger hon. Att göra fel och göra det bättre nästa gång. En drivkraft är att man har roligare när man lyckas ge utrymme för olika perspektiv.