Hur påverkas miljön av att hålla kvigor utomhus på vintern?

Att erbjuda djur utevistelse är också ett sätt att uppnå en hög djurvälfärd. I en vetenskaplig studie fick kvigor av köttras testa ett utomhuskoncept vintertid som skulle kunna underlätta för lantbrukare med befintlig besättning att snabbt utöka denna, men även locka nya producenter att börja med köttproduktion.

Kvigorna hölls utomhus på en åkervall där vistelseytan byttes varje månad. Väderskyddet var ett tält med djupströbädd och väggar av vindväv. Marken vid ingången till tältet och vid vattenkaret var förstärkt med armeringsmattor av plast för att minska risken för upptrampning.  Vatten och grovfoder var placerade i fållan och foderplatsen flyttades en gång i veckan.

Den beräknade årskostnaden per djur var hälften så stor (1500 kr) än för traditionell ligghall (3000 kr). Resultaten visade även på god hälsa och välfärd för kvigorna. Konceptets svaghet var att djurtäthet och placering av utrustning och tält var avgörande för miljöbelastningen i form av jorderosion och växtnäringsläckage.

Under tiden som kvigorna vistades i fållan gödslade de med 500 kg kväve och 50 kg fosfor per hektar. En orsak var den höga djurtätheten, som motsvarade 72 djur per hektar under en månad. Att flytta utfodringsplatsen varje vecka fördelade gödseln över hela vistelseytan. Mest gödsel (31 procent) hamnade dock på den första veckans utfodringsyta där tält och vatten var placerat. Matjorden på den ytan var också punktbelastad med mineralkväve, motsvarande 29 – 81 kg per hektar, jämfört med opåverkad matjord som innehöll 13 kg mineralkväve per hektar.

Temperatur, nederbörd och den totala mängden vatten som rann av fållan kvantifierades under den månad kvigorna vistades på ytan samt följande månader fram till försommaren. Avrunnet vatten analyserades på innehåll av bland annat kväve och fosfor. Under de första två veckorna med kvigor närvarande regnade det mycket och vallen blev därför tydligt trampskadad. Från den trampskadade ytan var förlusterna av kväve och fosfor 50 procent högre än från vall utan kvigor. Trots att konceptet designades så att både vistelseyta och utfodringsplats flyttades regelbundet och hårt belastade ytor förstärktes med armeringsmatta var det inte tillräckligt under rådande blöta förhållanden på lerjord.

De totala förlusterna av kväve och fosfor över hela vintern motsvarade 9 kg kväve och 1.4 kg fosfor. Fosforförlusterna kan tyckas låga men var tio gånger större än vad som normalt förloras från åkermark. Kväveförlusterna med ytavrinning var i det korta perspektivet lågt. Däremot är det en stor risk att tillföra 500 kg kväve per hektar då knappast någon gröda etablerad året efter kan utnyttja så stora mängder. För att konceptet ska bli mer miljövänligt behövs en lägre djurtäthet i kombination med att allt materiel utvecklas så att det enkelt kan flyttas ofta.

Eva Salomon