Staversåsapeln

Senast ändrad: 23 oktober 2022
Ett svartvitt flygfoto av Staversås 1950.

Denna artikel skall handla om en alldeles speciell äpplesort och något om dess uppkomst och historia. Jag är uppväxt hos mina morföräldrar, Emil och Hilma Holmén, på gården Staversås mellan Fägre och Bällefors. Av Per Holmén.

På gården växer två stycken aplar med en frukt som är helt unik. Ursprunget var en frösådd apel som växte i en dikeskant ungefär mitt emellan Staversås och Häljatorp. Denna frösådda apel uppkom troligen vid sekelskiftet och började så småningom att bära frukt. Ingen på gården var i början speciellt intresserad av ”vildapeln” som den kallades. De som först blev intresserade av dessa äpplen var barnen på gården. De brukade äta av äpplena i samband med skörden.

Ungefär mellan åren 1925-1930 reagerade Karl, min ena morbroder. Han tänkte ungefär så här: ”Detta är ingen vanlig vildapel, äpplet är ju jättegott!”. Han rensade dikeskanten från konkurrerande växter och buskar och genast växte apeln bättre och gav större frukt. Dessutom sköt den ett flertal rotskott. Detta fick Kalle att fundera på förökning och tanke blev till handling. Han flyttade ett rotskott till trädgården, året var troligen 1936. Detta skott växte och blev så småningom en vacker apel som bar samma goda frukt.

I slutet av 1940-talet, ungefär samtidigt som jag började i småskolan, minns jag att vi planterade ännu ett rotskott från vildapeln. Detta placerades vid ena flygelväggen och skulle spaljeras. Troligen var det ingen bra placering, för denna blivande apel växte dåligt och ville inte blomma. Därför flyttades den till en plats alldeles intill den andra apeln och genast började den att växa kraftigt och redan det andra året stod den i blom och gav samma goda frukt.

Under 1950-talets början sände Kalle några äpplen till en trädgårdskonsulent i Skara för artbestämning. Svaret han fick var att det var en helt ny äpplesort och att detta äpple något liknade Säfstaholm men var saftigare och friskare i smaken, samt att man lämpligen kunde kalla det för Staversås efter gårdens namn. Från den dagen bär äpplet namnet Staversås.

Den ursprungliga apeln i dikeskanten kallade vi ändå för ”vildapeln”. Tyvärr blev ”vildapeln” bortdikad av misstag för ett antal år sedan, men eftersom det finns två stycken rotäkta Staversåsaplar på gården, är den ju ändå räddad för framtiden.

Jag har flera gånger tänkt skaffa mig en egen Staversåsapel och på våren 1981 besökte jag min gamla barndomsgård, ett kärt återseende. När jag åkte hem till Ytterby utanför Kungälv, fick jag med mig några ympkvistar och en liten rotbit med små skott från apeln. Dessa har jag tagit vara på efter bästa förmåga.

Ympningen utförde jag själv och jag blev förvånad över att det var så lätt att lyckas, kanske hade jag tur. Rotbiten var jag tveksam inför, men efter en del råd från en expert på Botaniska trädgården i Göteborg, klippte jag rotbiten i två delar och jordslog dessa.
Första månaden märktes ingen reaktion men sedan började rotbitarnas små skott att skjuta i höjden, dessa är nu ungefär 80 centimeter höga och skall, som jag hoppas, så småningom ge mig ett par fina rotäkta Staversåsaplar.

Under hösten 1981 fick jag några äpplen från Staversås och dessa var med på en fruktutställning på Botaniska. Den person som står för denna utställning är trädgårdsarkitekten Ernst Lomenius. Han examinerade äpplet och gav det ett högt betyg, men han höll inte med om påståendet att det skulle vara likt Sävstaholm, speciellt med tanke på dess form.

Vad man sammanfattningsvis kan säga om detta äpple är att det är mycket vackert, har en angenäm och kraftig doft samt är mycket fint i smaken. Med andra ord ett äpple väl värt att bevara och föröka.

Ur Moholmsbygden nr 11 1982


Kontaktinformation

Helena Persson, samordnare för Pom vid SLU och verksamhetsledare för Nationella genbanken

Institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning                          helena.m.persson@slu.se, 040-415147, 0735-32 84 92