Daggros Rosa glauca

Daggrosor med en dokumenterad historia i trädgård före 1950 har kommit in till Rosuppropet lite då och då. I några fall finns en historia som går tillbaka till före 1900. Ett fynd från Hudiksvallstrakten går ända tillbaka till 1875, alltså då rosen var ganska ny i landet. I Poms arbete med att gå igenom äldre herbariesamlingar återkommer daggrosen regelbundet, det gäller både i större vetenskapliga samlingar och inte minst många av de små herbarier som skolelever förr hade i uppgift att samla växter till under sommaren. Säkert var de säreget blå-grå-röda bladen det som i först hand uppmärksammades. Rosens artnamn var längre rubrifolia vilket syftar just på de rödtonade bladen. Ett annat namn har varit ferruginea (=rostfärgad). Dagens artnamn glauca, syftar på bladens ”blådaggighet”. 

Daggrosen blommar med små vackra blommor vilka har en karaktäristisk kontrastverkan mellan kronbladens mörkrosa spets och vita bas. Tillsammans med den gula ståndarkransen bildas ett tydligt öga i blommans mitt. Blommornas kontrastverkan mot de blåaktiga bladen är utsökt! En klase kan innehålla ett 20-tal blommor. Rosen producerar under hösten en mängd små nypon i klasar vilka är mycket begärliga för fåglar och som i stor utsträckning står för spridningen av arten. Plantan kan bli upp till 3 meter hög. Daggrosen har mycket små anspråk vad beträffar växtplatsen. Därför har den ofta kommit att användas i skyddsplanteringar efter vägar och liknade. Rosens goda härdighet gjorde att den var en av de växter som under 1950-talet flitigt rekommenderades för odling i norra Sverige. Den är fullt härdig till zon 6.

En mycket vacker, modern Rosa glauca-hybrid med svenskt ursprung (från Öjebyn) är 'Nova' som lanserades i handeln under 1980-talet. Det är en utmärkt ros, inte minst för norra Sverige. Förekommer i handeln som s.k. E-planta.

Foton av blomma och nypon: Henny Johansson

Miljöfoto: Inger Kring

Text: Henrik Morin

Tidigare införd 2011, förnyat bildmaterial