'Great Western'

Gruppens rosor har sitt ursprung på ön Reunion i Indiska Oceanen, vilken i början på 1800-talet kallas Ile de Bourbon. Där odlades allmänt två olika rosor sida vid sida, nämligen kinarosen ’Old Blush’ och ’Qartre Saisons’ ur Bifera-Gruppen. De två rossorterna gav spontant upphov till nya rosor vilka introducerades i Europa under 1820-talet. Under främst 1830-1870-talet utvecklades sedan många nya sorter ur dessa. Exempel på en allmänt känd bourbonros i våra dagar är ’Louise Odier’ (1853).

Bourbonrosorna har stora blommor vilka ofta är samlade i klasar med upp till ett tiotal blommor. Blomknopprna är karaktäristiskt runda och omsluts av korta kronblad. Några sorter har otroligt stark doft, främst av dessa är kanske ’ Mme Isaac Pereire’ (1881). I gruppen finns både buskrosor och klätterrosor.

Den viktigaste och mest frekventa bourbonrosen i Rosuppropet är ’Great Western’ (1840). Namnet fick den efter en då berömd atlantångare. Det är en kraftig buskros som också kan användas som klätterros. De stora, tätt fyllda blommorna sitter i klasar med upp till 15 blommor. Blomfärgen är karmin-purpurröd.

Rosuppropets inventerare har hittat ’Great Western’ på relativt många platser, framför allt utmed svenska östkusten, från Ystad till Härnösand. Finns i övrigt spridd här och var i södra och mellersta Sverige. Är relativt vanlig på Gotland, där den tillsammans med några andra rosor från den tiden kallas ”Biskopinna”. och kring Stockholm/Roslagen. Den har naturligtvis flera olika lokala namn, precis som det ofta är med äldre rosor. På Åland är rosen känd under namnet ”Mariehamnsrosen”.

Rosen lanserades 1840 i Frankrike och vi vet säkert att den fanns till försäljning i Sverige redan 1845 (Alnarp). Troligen blev den något vanligare från 1860-talet, då den börjar saluföras av ett par olika Stockholmsfirmor (bl.a. Tjäders). Den blev säkert relativt snabbt populär på grund av de stora och för tiden mörkt färgade blommorna. Uppträder ibland som klätterros när den har stöd. Det har inkommit flera närstående  bourbonrosor med avvikande morfologi och DNA-profil. En sådan typ förekommer frekvent i Uppland och Västmanland. Den formen kallas för närvarande ”Skerikes biskopsros” eller ”Sala backar” Se vidare under ”Rosporträttet”.

Text och foto: Henrik Morin