9
mar
Audhumbla, VHC, Uppsala

Docentföreläsningar NJ-fakulteten

docentföreläsningar | interna händelser |
Lodjur-fotoHenrikAndren-600x600.jpg

Alla intresserade är välkomna att lyssna till docentföreläsningarna vid fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap (NJ) den 8 och 9 mars 2017.

Sammanfattningar av föreläsningarna som hålls den 9 mars:

09.00 Fil. Dr Jonas Knape:

Analysing counts of animals – How many individuals are there?

Studying populations of widespread animals is a difficult but important task for monitoring the status of species and ecosystems, as well as for basic understanding of ecological processes. A common way of collecting data on animal populations over large areas is to count individuals at multiple locations. Such surveys are often characterized by sparse counts and large variations among locations or across time. Statistical analyses of population counts need to address the main sources of variation to provide reliable inference about properties of populations.

I will talk about my research into methods for analysing data from animal count surveys. Specifically, I will discuss methods for estimating smooth, long-term, population trends using data from the Swedish Bird Survey, which is a count based monitoring program with the aim of assessing the status of bird populations in Sweden. I will also discuss the need for further development of methods for assessing the adequacy of fits of complex statistical models to population data. I will show with an example how certain estimates of the number of animals in a population can go wrong if methods that are not appropriate for the data at hand are used.

10.30 Agr. Dr Lotten Westberg:

Myten om kunskapsöverföring – missriktade förväntningar på dialog och samverkan för mer hållbar naturresursförvaltning

Dialog och samverkan är betydelsefulla inslag i modern naturresursförvaltning. Dialogprocesser mellan berörda har initierats inom områden som till exempel naturvård och vatten- och viltförvaltning. Samverkan mellan sektorer utgör också en hörnsten i ekosystemansatsen och andra nya förvaltningsmetoder.

Generellt ställs höga förväntningar på de dialog- och samverkansprocesser som inrättas. Uttalat eller outtalat antas de som deltar utveckla ny kunskap genom att lyssna och lära av varandra och hantera motstridiga intressen på ett konstruktivt sätt. Det finns också förhoppningar om att kunskap och förslag på lösningar som utvecklas i sådana processer är direkt överförbara och användbara för de organisationer som finns representerade i dem. Därmed förväntas processerna också kunna gynna förvaltningssystemet som helhet. Den forskning jag bedrivit visar dock att så inte är fallet. Den förståelse för problemen och frågorna som utvecklas i dialog- och samverkansprocesserna är sällan relevant utanför det sammanhang där den utvecklats. Samverkan och dialog bidrar alltså inte till förvaltningen av naturresurser på det sätt som förutsätts inom modern naturresursförvaltning.

I min föreläsning visar jag att teorier om sociala praktiker ("practice theory" på engelska) bidrar till bättre förståelse för varför dialog- och samverkansprocesser utvecklas som de gör. I dessa teorier ses kunskap som situerad vilket innebär att den inte enkelt eller automatiskt kan överföras till andra sammanhang än där den växte fram. I bästa fall kan den översättas för att bli meningsfull utanför de rum där den utvecklats. Jag kommer att använda mig av erfarenheter och slutsatser från ett nyligen avslutat forskningsprojekt där vi följt arbetet med ett nytt förvaltningsverktyg, de så kallade "samebyvisa toleransnivåplanerna". Verktyget innebär att länsstyrelserna i dialog med samebyar utvecklar planer för att kraftigt minska predationen på ren från de stora rovdjuren samtidigt som de bidrar till gynnsam bevarandestatus för dessa. Jag kommer att beskriva hur några av dessa dialogprocesser utvecklades och varför den förståelse som växte fram inte visade sig relevant eller meningsfull för de samebyar och länsstyrelser som dialogdeltagarna representerar, eller för andra instanser som berörs av frågor om rovdjursförvaltning. Toleransnivåplanerna är ett av fler exempel på hur samverkan och dialog återkommande initieras i naturresursförvaltningen, men där förvaltningssystemets organisationer och strukturer inte är anpassade till, eller har någon beredskap för att förvalta den förståelse och kunskap som de resulterar i.

13.00 Fil. Dr Jens Frank:

Är ekologer nördar, slöa eller bara offer för det akademiska systemet?

Konflikter mellan människors intressen och vilt har funnits i tusentals år, så också åtgärder för att minska problemen. En av de mest framgångsrika åtgärderna har varit att utrota eller reducera tätheten av de aktuella viltarterna över mindre eller större landområden. Inte minst har detta gällt hanteringen av stora rovdjur som förutom konkurrens om vilda bytesdjur kan skada och döda tamdjur, husdjur eller människor. Idag är de stora rovdjuren på väg tillbaka på många håll i t ex Europa och inom ramen för den gällande förvaltningsregimen är storskalig reduktion av rovdjurstätheten eller utrotning inte ett lika självklart alternativ. Istället läggs stora resurser från såväl stater som intresseorganisationer, företag och privatpersoner på att försöka öka möjligheterna till samexistens med rovdjur på andra sätt. Trots en uttalad önskan från såväl beslutsfattare som forskare om en rovdjursförvaltning som vilar på vetenskaplig grund finns dessvärre ytterst lite kunskap om vilken effekt de olika åtgärderna faktiskt har. Vi forskare bär avgjort en stor del av ansvaret för detta. Om det beror på att akademierna tenderar att premiera kvantitet i form av vetenskapliga artiklar istället för kvalitet i form av evidensbaserad kunskap, eller på att vi som t ex forskar inom Ekologi nog ofta börjat den banan till följd av ett intresse för djur och natur snarare än kommunikation och förhandlingar med intressegrupper och enskilda människor, eller något helt annat kan man bara spekulera i. Vad vi vet, utifrån en genomgång av de senaste 30 årens forskning om konflikter mellan stora rovdjur och tamdjursskötsel är att de flesta studier fokuserar på att beskriva problemen och ibland även kvantifiera deras omfattning, betydligt färre undersöker potentiella lösningar eller sätt att minska problemen. Av de nära 50 000 vetenskapliga artiklar om rovdjur som publicerats sedan 1990 hade endast 21 stycken ett upplägg som gör det möjligt att dra slutsatser om effekten av en eller flera förebyggande åtgärder. Min önskan är att bidra till att producera mer kunskap om effekten av olika åtgärder, dels genom att genomföra studier med randomiserade kontroller och försöksgrupper, men också genom att få andra forskare att göra detsamma. Tillsammans med kollegor arbetar jag med att i en webbaserad databas (EviWild) göra evidensbaserad kunskap om åtgärder för att reducera konflikter med vilt, tillgänglig för beslutsfattare och andra intresserade. Genom att på detta sätt sortera fram de få studier som faktisk ger kunskap om effekter hoppas vi att göra de studierna avsevärt mer citerade och därmed skapa en "nudge" för forskare att genomföra sådana studier trots att det är svårare, långsammare och resulterar i färre publikationer än "traditionella" ekologisk korrelationsstudier.

14.30 Fil. Dr Jesper Larsson:

Länk till videosändning av föreläsningen

Att äga och bruka gemensamt

Min docentföresläsning kommer att handla om det som på engelska kallas common-pool resources och som på svenska översätts med gemensamma resurspooler. Det kan vara fiskevatten, bevattningsanläggningar, betesmarker med mera, som alla utmärks av att det är många som äger och brukar resursen. Jag kommer att diskutera hur forskningen i detta fält utvecklats och vilken betydelse det har fått för den historiska forskningen och särskilt agrarhistoria. Föreläsningen kommer också att peka på hur agrarhistoria kan bidra till att utveckla forskningsfältet och att den historiska forskningen kan få praktisk tillämpning idag.

I den första delen vill jag visa hur vår förståelse för gemensamma resurspooler i grunden har förändrats och sedan 1990 ersatts av ett nytt paradigm. Då lades grunden för ett nytt forskningsfält där gemensamt ägande och förvaltande står i centrum. Med nya teoretiska perspektiv, nya metoder och en i grunden tvärvetenskaplig forskning kunde man i kontrast till tidigare teorier, visa att gemensamt ägande ofta är framgångsrikt. Den mest namnkunniga forskaren, Elinor Ostrom, kunde med sin banbrytande forskning, som fokuserade på lokala aktörer och deras egen förmåga att organisera sig, visa att gemensamt ägda resurserna förvaltades på ett långsiktigt hållbart sätt. Hon fastställde åtta generella principer, de så kallade "design principles", för vad som behövs för att gemensamt ägande skall fungera. Samtidigt påpekade hon att det inte finns patentlösningar för förvaltning utan den måste bygga på platsen utifrån de lokala brukarnas förutsättningar. Det har varit av särskild vikt att fastställa hur formella och informella regler för samarbete och resursutnyttjande har fungerat. Dessa teorier är dock lång från färdigutvecklade och här har historia en viktig roll att fylla.

Historias stora bidrag är att vi kan studera de långa tidförloppen och se hur organisation och skötsel av gemensamt ägda resurser utvecklats och förändrats från att de tillkommer till att de upphör. Under 1900-talet intresserade sig många svenska historiker för allmänningar och byordningar, men denna forskning gick in i en återvändsgränd. Med de nya perspektiven har forskningen tagit nya steg framåt. Min forskning är förlagd till norra Skandinavien där förutsättningarna är bra för att studera dessa processer. Här har de gemensamt ägda och brukade marker varit stora och bidragit mycket till den ekonomiska utvecklingen. Det stora språnget i utnyttjandet av dessa områden skedde under en tid från vilken vi har tillgång till ett skriftligt källmaterial.

I min forskning har jag studerat olika aspekter av brukandet av gemensamt ägda resurser. I den andra delen av föreläsningen kommer jag att redogöra för ett av dessa arbeten. Den sjätte "design principle" som Elinor Ostrom formulerade, handlar om konfliktlösning och säger att brukarna av en gemensamt brukat områden måste ha snabb tillgång till billiga lokala arenor för att lösa konflikter mellan brukare eller mellan brukare och myndigheter. I en undersökning om hur man löste konflikter kring gemensamma tillgångar under sent 1600-tal och första halvan av 1700-talet har jag visat att tillgången till en lågkostnadsarena för att lösa konflikter var viktigare än snabb tillgång. Lyckosam konfliktlösning kunde ta åratal att åstadkomma och det var viktigare att domstolens beslut var väl förankrade hos de berörda än att de kom till ett snabbt avgörande. Domstolen använde både formella lagar och lokala sedvanor i sin rättskipning. Med sina beslut skapade de policy för förvaltande som även andra aktörer i området kunde vägledas av. Domstolen uppmanade ofta parterna att själva lösa sina konflikter utan domslut. Nämndemän, med god förankring i lokala sedvanor och regelverk, var viktiga aktörer vid konfliktlösning.

I den tredje delen kommer jag att tala om vad jag ser som viktiga framtida forskningsområden inom fältet. Det första är att bredda fokus på hur gemensamma resurspooler har använts. Det andra är att undersöka hur självorganisering utvecklas inom ramen för en stark stat. Här kan mötet mellan de lokala brukarna och den tidigmoderna staten ge oss lärdom om hur stat och lokal förvaltning kan fungera framgångsrikt eller mindre framgångsrikt. Det tredje är att utveckla det tvärvetenskapliga arbetssättet för att förstå hur naturresurser har använts i det tidigmoderna samhället.

Den agrarhistoriska forskningen kring gemensamt ägda och förvaltade resurser ger nya insikter om hur resurser har nyttjats och brukats och hur samarbete fungerat. Agrarhistorisk forskning bidrar därmed till att vi kan skapa bättre policy för framtida förvaltande och se de lokala brukarna som en resurs i naturresursförvaltning.

Program

9 mars

09.00 Fil. Dr Jonas Knape i ämnet biologi. Analysing counts of animals – How many individuals are there? På engelska

10.30 Agr. Dr Lotten Westberg i ämnet miljökommunikation. Myten om kunskapsöverföring – missriktade förväntningar på dialog och samverkan för mer hållbar naturresursförvaltning. På svenska

13.00 Fil. Dr Jens Frank i ämnet biologi. Är ekologer nördar, slöa eller bara offer för det akademiska systemet? På svenska

14.30 Fil. Dr Jesper Larsson i ämnet agrarhistoria. Att äga och bruka gemensamt. Länk till videosändning av föreläsningen. På svenska

8 mars, föreläsningar kl. 13.00 och 14.30


Kontaktinformation

Elisabeth Pettersson
Fakultetshandläggare
Fakulteten för naturresurser och jordbruksvetenskap, SLU
elisabeth.pettersson@slu.se, 018-67 10 25

Sidansvarig: li.gessbo@slu.se