Mellan 1990 och 2010 har skogsägarkåren förändrats på många sätt och gruppen liknar allt mer människor i allmänhet. Förändringen syns dock inte i hur skogen sköts.
Mellan 1990 och 2010 har antalet skogsägare som bor i en annan kommun än den skogsfastigheten finns i, så kallade utbor, ökat. Och denna grupp har en högre andel kvinnor och människor med hög utbildning och/eller hög inkomst. Den högre utbildningsgraden och inkomsten bland utbor indikerar att de inte är lika beroende av skogen som inkomst. Det kan vara möjligt för dem att så att säga ha råd att fokusera mer på värden som naturvård och rekreation. Ju mer skogsägaren börjar likna människor i allmänhet, desto mer kan vi räkna med att hänsyn tas till ekologiska värden.
Delägande ökar
Det blir även mer vanligt att man äger sin skogsfastighet tillsammans med andra. 2010 var det nära två tredjedelar som ägde sin skog tillsammans med någon annan. Delägarna kan variera i kön, ålder, utbildning, boendeort m.m. vilket kan innebära att man har olika syn på skogsvärden och skötselstrategier. Vidare kan man vara olika beroende av skogen som inkomst allt sammantaget kan göra det svårt att komma överens om vilken strategi man ska välja för skogsskötseln, eller ineffektivitet.
Produktionen består
Man skulle kunna påstå att trenden med ökat avstånd mellan skogsägare och deras fastigheter, ökat antal kvinnliga ägare, ett minskande beroende av inkomst från skog och ett ökat samägande bidrar till de ekonomiska motiven till att äga skog minskar. Men det syns inte i forskningsresultaten. Under den 20 årsperiod (1990-2010) som undersökts, då alla dessa förändringar skett så har avverkningen ökat med 32%, den stående volymen med 13% och tillväxten med 21%. Troliga förklaringar till det kan vara att skogsägareföreningar fokuserar på produktion eller att skogsägare kan ha till synes motstridiga värderingar men ändå balansera dem. Biodiversiteten kan tillgodoses samtidigt som man håller samma produktionstakt.