Ett nytt forskningsprojekt ska få bort de flaskhalsar som gör att hemmaberett kraftfoder inte har den utbredning bland mjölkgårdar som det förtjänar. I projektet, som finansieras av Familjen Kamprads stiftelse, arbetar forskare från SLU och andra forsknings- och rådgivningsinstitutioner tillsammans med lantbrukare.
Trots omfattande belägg för att det skulle vara både ekonomiskt och miljömässigt lönsamt har det inte på svenska mjölkgårdar skett någon stor övergång till gårdsberett kraftfoder. Mjölkkornas proteinfoder består fortfarande till stor del av fabrikstillverkat foder med stort inslag av importerade råvaror. Det gäller även där det skulle vara möjligt att med god ekonomi använda hemmaodlade eller regionalt inköpta proteinkällor som åkerbönor, ärter och raps.
De viktigaste orsakerna till att de inhemska proteinfodren inte slagit igenom i den utsträckning de förtjänar är troligen praktiska frågor i hanteringen på gårdarna, tillammans med oro för sänkt mjölkproduktion och hygieniska problem som salmonellautbrott. När det gäller hanteringsfrågorna har förutsättningarna ändrats under de senaste åren eftersom gårdarna har blivit större (fler kor/besättning) och kan bära en större investering i utrustning. Oron för att inhemska proteinfoder som raps skulle leda till sänkt mjölkproduktion jämfört med soja verkar obefogad enligt flera forskningsrapporter publicerade de senaste 4-5 åren.
En grupp forskare och rådgivare från SLU och andra forsknings- och rådgivningsinstitutioner arbetar nu tillsammans med lantbrukare i ett 3-årigt projekt finansierat av Familjen Kamprads stiftelse för att beskriva lösningar och modeller så att hemmaberett proteinfoder kan få ett genombrott på svenska mjölkgårdar. Efter att frågetecknen rätats ut kommer gruppen att i samarbete med modellgårdar ta fram koncept och rådgivningsmaterial för gårdsanläggningar för lagring och beredning av kraftfoder och utbilda rådgivare.