Ur SLU:s kunskapsbank

Från tilltro till kritik och osäkerhet - den svenska skogens framtidsperspektiv

Senast ändrad: 15 november 2018

När skogen började utnyttjas i större skala på 1800-talet ökade också statsmakternas intresse för skogens hållbarhet. Skulle skogen ta slut? Behöver vi reglera och hjälpa till? I takt med skogsindustrins utveckling har både staten och näring­en försökt titta i kristallkulan. Framtidsperspektivet har alltid varit viktigt i skogen. Men synen på skogens framtid och hållbarhet har varierat över tiden. Det visar Future Forests studie som har grävt i framför allt offentliga material för perioden 1850-2010.

Hygge fotograferat 1935 av Olof Eneroth

Bristande återbeskogning efter tidiga avverkningar blev ett av motiven för den första skogsvårdslagen 1903. Detta hygge är avverkat 1876 och bilden är tagen 1935. Foto Olof Eneroth, Skogsbibliotekets arkiv.

Begreppet ”Hållbarhet” uppfanns inte av Brundtlandkommissionen, det har betydligt äldre anor. I början av 1700-talet lanserade Hans von Carlowitz ”nachhaltende Nutzung” – hållbart utnyttjande. Begreppet fick snart fäste i det svenska skogsbruket.

Skogsbrukets självbild är ett uthålligt brukande som sträcker sig över generationer. Det en generation människor skapar kan skördas först av kommande generationer – ett ansvar för framtiden. Den här självbilden har varit förhärskande sedan ett skogsbruk i modern mening startade.

Perioden 1850-2010 är intressant eftersom den beskriver hela resan från det storskaliga skogsbrukets framväxt fram till dagens mer komplexa frågeställningar om vad skogen ska användas till. Den kan delas in i tre delperioder. Under 1850-1945 etablerades det egentliga skogsbruket. Åren 1945-1980 var efterkrigstidens moderna skogsbruk förhärskande föreställning.

Efter 1980 kommer ifrågasättandet – har skogsbruket gått för långt, finns det andra intressen som har fått stå åt sidan? Synen på hållbarhet har fått en vindkantring. Där hållbarhet tidigare bara handlade om virkes-
produktion ser allt fler till hållbarhet för skogens andra värden.

1850-1945 – skogsbruket etableras

För att förstå statsmakternas engagemang för skogen måste man också begripa hur de såg på den i mitten på 1800-talet. Avskogning och misskötsel från både industri (främst järnnäringen) och privata bönder höll på att föröda skogarna, tyckte man. 1856 års skogshushållningskommitté talade om ”skador under överskådlig framtid och för kommande generationer”.

Det fanns en stark tilltro till att vetenskapen skulle lösa problemen. Det planerade skogsbruket som utvecklats i Tyskland blev förebilden. Det var ju också där som hållbarhetsbegreppet hade myntats. Avverkad skog skulle förnyas med plantering, och det skulle vara ba-lans mellan tillväxt och uttag.

Skogshushållningskommittén pekade också på att bönderna inte insåg problemen och saknade framtids­perspektivet. Skogen utnyttjades flitigt för bete, svedjebruk, ved och husbehovsvirke utan hänsyn till återväxten. Lösningen var att UTBILDA bönderna i de ekonomiska fördelarna med ett uthålligt skogsbruk. Att böndernas brukande av skogen sedan lång mycket tid varit en viktig del i ett hållbart agrarsamhälle, verkar dock ha gått kommittén helt förbi.

Kommittén lyfte också konflikten mellan den privata äganderätten och statens roll. Den tryckte här på att bara staten kan ta ansvar för alla, och för kommande generationer. Strängare lagar och mer kontroll var lösningen. Man pekade också på industrins hänsynslösa utnyttjande, och föreslog redan 1855 att misskötsel skulle bli straffbart med hjälp av en ny skogslag. Men det skulle dröja ytterligare 50 år innan en sådan kom till stånd. Föregångaren till myndigheten Skogsstyrelsen etablerades däremot 1859 med ansvar för de statsägda skogarna och för utbildning.

Första skogsvårdslagen

Från mitten av 1800-talet handlade exploateringen inte bara om ved för järnbruken utan nu växte också skogsindustrin fram. Sågverken exploaterade de grova träden, och flyttade ”timmerfronten” allt längre upp från kusterna och älvdalarna. När massaprocessen utvecklades i slutet av 1800-talet blev också de klenare träden intressanta och många av de gamla naturskogarna försvann i rask takt. Tillika skapade exploatering­en sociala problem, då bolagen köpte upp skog till låga priser.

Staten var bekymrad och tillsatte 1896 en ny skogskommitté. Uppgiften var att beskriva hur skogstillgångarna såg ut, vad som kunde vidtas för att säkra denna nationella tillgång och hur de kunde brukas utan att skapa sociala problem.

Undersökningen, som bland annat baserades på enkäter, visade på alarmerande problem. Inte med avverkningen som sådan, men med den bristande återbeskogningen efteråt. Skogsbruket själv såg kortsiktiga vinster, men saknade det långsiktiga ansvaret. Här måste alltså staten träda in, och det resulterade i den första skogsvårdslagen 1903, som bland annat krävde återplantering efter avverkning och som förbjöd skogsbolagen att köpa upp mer skog. Regionala skogsvårdsstyrelser bildades med uppgift att sprida kunskap, ge finansiellt stöd och tillhandahålla frön och plantor.

Även om många pekade på problem med överavverkning, så var kunskapen om tillståndet i nationen totalt sett mycket bristfällig. Det fanns alltså en brist på tillförlitlig statistik, och Riksskogstaxeringen kunde starta 1923. Det fanns här en stark tro att med bra data så skulle det gå att prognosticera framtiden.

Strävan mot ökad kunskap

Perioden 1850-1945 var alltså omvälvande för skogen. Den växte från en lokal, dag för dag-verksamhet till en storskalig industriell sektor. Utvecklingen följde av en starkare tro på kunskap – att framtiden kunde förutspås bättre bara kunskapen ökade. Det krattade samtidigt manegen för forskning, inventeringar och utbildning, som växte fram starkt.

Hand i hand med utvecklingen fanns också tilltron till att staten kan styra mot långsiktig hållbarhet. Samtidigt hände inte så mycket med skötselmetoderna under första halvan av 1900-talet. Två världskrig och en ekonomisk depression satte skötseln på undantag, och skogen användes fortfarande för bete och vedfångst. Den landsomfattande inventeringen 1932 visade på ett katastrofalt skogstillstånd ur ett skogsproduktionspers­pektiv. Forskare och skogsbrukare började peka på att tidigare dimensionshuggningar kanske bar skulden till de ”söndertrasade” skogarna. När den nya skogsvårdslagen kom 1948 förbjöds därför dimensions­avverkning.

1945-1980 – det moderna skogsbruket

Efterkrigstiden innebar en industriell och välfärdsekonomisk utveckling utan motstycke i Sverige. Utvecklingen var starkt teknikdriven, och tron på att tekniken skulle lösa framtidens problem var stor. Framtiden bestämdes till stor del av den tekniska utvecklingen, enligt rådande syn.

Timberjack 215 från 1964

Skogsbrukets mekanisering hade en stor del i utvecklingen av det moderna skogsbruket. Bilden visar en Timberjack 215 från 1964. Foto Från Lycksele skogsmuseums samlingar.

I en skogsutredning från 1946 presenterades behovet av en radikal teknisk utveckling och rationalisering. Det var nödvändigt för att kunna möta konkurrensen från andra länder och andra material. Som ett led i välfärdsbygget skulle skogsbruket samtidigt bli som en industri bland andra, med drägliga löner och villkor för de som arbetar där.

Framtiden sågs som linjär och förutsägbar. Prog­nostekniken utvecklades också starkt, och man såg nu framför sig den ”virkessvacka” som skulle inträffa när sekelskiftets sönderhuggna skogar skulle stå för de avverkningsmogna bestånden. Domänverkets general­direktör uppmanade i sitt berömda Cirkulär 1950:1 en storskalig restaurering. ”Tras- och restskogar” skulle ersättas av ny, jämnårig och växtlig skog, och kalhyggesbruket skulle vara den enda metoden. Det har beskrivits som en enorm ”investering i framtiden”, där storskalighet och enhetliga lösningar var vägen framåt.

Parallellt med omdaningen av skogsbruket pågick mekaniseringen av skogsbruket. På 1960-talet kom fler åtgärder in som gödsling, herbicidbehandling och introduktion av nya trädslag.

Den nya skogsvårdslagen från 1948 hyste en stark tilltro till statens hjälpande hand. Skogsvårdsorganisationen stärktes och även forskningen blev mer inriktad på högre virkesproduktion. Statens roll blev allt starkare under perioden, och i skogen nådde den sin topp i slutet av 1970-talet i och med 1979 års skogsvårdslag.

Räcker skogen?

Den aktuella perioden hade, trots sin tro på tillväxt, sina tvivlare. Romklubbens ”Tillväxtens gränser” från 1972 pekade på det extrema utnyttjandet av våra råvaror. Framtidsstudier blev allt viktigare – skulle skogen räcka med fortsatt tillväxt? IIASA, en internationell organisation med säte i Wien, bildades 1972 för att arbeta med framtidsstudier kring bland annat skog och skogsbruk.

Rädslan för att skogen inte skulle räcka präglade också förarbetena till 1979 års skogsvårdslag. Rapporten ”Skog för framtid” varnade återigen för en virkes­svacka, och föreslog ett alternativ med inriktning på ökad produktion, men ändå med viss hänsyn till naturvård och rekreation.

Den nya skogsvårdslagen, som var kulmen på den statliga styrningen och produktionsperspektivets företräde i skogen, satte tydligare krav på återbeskogning, röj-ning och att glesa skogar skulle ersättas av nya.

Efterkrigstiden präglades, som nämnts, av en stark tro på forskning och teknikutveckling. Tron på att framtiden kan förutsägas var också hög. Det var bara att dra ut trenderna så visste man framtiden.

1980-2010 – kritik och minskad statlig styrning

Miljöfrågorna hade väckts långt innan 1980-talet, men det var nu som de började få större genomslag i skogsbruket. DDT och hormoslyr försvann till stor del under 1970-talet, och på 1980-talet minskade användningen av kvävegödsel och nya trädslag. De tidigare decenniernas strävan att bara öka skogstillväxten började ifrågasättas. I debatten kring ”skogsdöden” under 1980-talets första hälft lyftes det fram att skogen kanske inte hade någon framtid alls som en följd av industri­samhällets negativa påverkan.

Institutet för framtidsstudier gjorde 1985 den första tvärvetenskapliga framtidsstudien om skog. Rapporten kritiserade skogsindustrins monopol på att beskriva skogens framtid. I stället efterlystes mer hänsyn till sociala behov och miljö.

Debatten innebar också ett skifte i begreppet Hållbarhet. Tidigare hade det varit förknippat med uthållig produktion av timmer och massaved, och till viss del sociala frågor i samband med de sociala problemen i kring sekelskiftet 1900 och välfärdssamhällets etable­ring ett halvt århundrade senare. Nu började man i stället prata om ekologisk hållbarhet. Brundlandt-rapporten ”Vår gemensamma framtid” kom 1987 och vägde också in nord-sydperspektivet i begreppet.

Kritiken mot skogsbruket växte. Under 1980-talet var fjällskogsdebatten het, och kring 1990 började internationella kunder hota med bojkott av svenska skogsprodukter. Debatten fick också avtryck i politiken. Den nya skogsvårdslag som började gälla 1993 satte för första gången miljö- och produktionsmålen på samma nivå. Skogsbruket skulle ta hänsyn till biologisk mångfald, estetiska och kulturella värden, och inte bara till skogens tillväxt.

Med den nya skogspolitiken flyttades också mer makt från staten till de enskilda skogsägarna. Statens långa arm blev kortare, och detta samtidigt som tilltron till statens beskyddande roll hade minskat stadigt sedan 1980-talet.

En alltmer oförutsägbar framtid

Den framtid som var så förutsägbar – åt det bättre hållet – efter andra världskriget framstår idag som alltmer osäker. Den linjära framtidssynen har byts mot en mer riskfylld och oförutsägbar, där det gäller att förbereda sig för det oväntade. I relation till skogen finns två kontrasterande synsätt. Den optimistiska förlitar sig på att forskning och utveckling kommer att bidra till en ännu växtligare (och lönsammare) skog som därtill kan bidra till att minska klimatförändringarna, även om man inte längre bara pekar ut en lösning. Den pessi­mistiska oroar sig i stället för miljön, klimatet och att de ekologiska förutsättningarna försämras. Den önskar därför en radikal omstöpning av skogsbruket.

De här båda synsätten gör framtidsstudierna komp­lexa, fyllda med osäkerhet, risk och målkonflikter. För skogsbruket spelar frågor som minskad papperskonsumtion, billig produktion på sydligare breddgrader och klimatförändring in. Inte minst klimatfrågan gör att framtidsprognoserna måste riktas betydligt längre fram än de närmaste decennierna, samtidigt som positiva återkopplingar och tröskeleffekter gör prognoserna mer svårbedömda.

Referens

Mårald, E. & Westholm, E. 2015. Changing approaches to forest futures in Sweden, 1850-2010. Nature and Culture, vol. 10, accepterad.

/ Text Erland Mårald och Erik Westholm

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3

Relaterade sidor:


Kontaktinformation