Oenigheten består om skogsgödsling

Protester mot skogsgödsling fortsätter än idag. Bilden är från 2012. Foto Gunilla Fluur.

Idén att gödsla skogen för bättre tillväxt härstammar från 1840-talet och den tyske kemisten Justus von Liebig, som med sin teori om grödors behov av mineraler kommit att kallas konstgödselns fader. Hans idéer kom till Sverige med den likaledes tyske jägmästaren Carl Ludwig Obbarius, som i mitten av 1800-talet blev föreståndare för ett privat skogsinstitut under Ramnäs bruk i Bergslagen.

I storskalig praktisk drift på 1960-talet

Det var dock inte förrän på 1960-talet som gödsling i skogen blev aktuell på riktigt i Sverige. Sedan dess har frågan varit ett hett debatterat ämne och vi har i vår forskning ur ett miljöhistoriskt perspektiv funderat på hur en framtida skogsgödsling kommer att tas emot av samhället. Future Forests har gjort detta genom att kartlägga vilka faktorer som påverkat utvecklingen under 1900-talet.

På 1960-talet var det de stora skogsbolagen, där Iggesunds AB började, men som i omvärldens ögon fick lämna över stafettpinnen till SCA, som satte fart på utvecklingen. Domänverket kom in i bilden först när skogsgödslingen var ett faktum. SCA hade byggt ut sina massabruk så effektivt att de vid mitten av 1960-talet kunde producera 75 procent mer massa än tio år tidigare. Den egna skogsråvaran räckte inte och i ett läge då ved måste köpas in blev gödsling i de egna skogarna ett intressant alternativ. Både skogsbolagen och Domänverket stod vid denna tid mitt uppe i en process där tidigare dimensionsavverkade, glesa, skogar kalavverkades och ersattes med nyplanteringar. Gödslingen blev här intressant eftersom den framtida, vetenskapligt belagda tillväxthöjningen kunde plockas ut i realtid, ur andra skogsbestånd än de som gödslats. På så vis kunde omställningstakten av bolagens och Domänverkets egna s.k. restskogar ökas utan att deras framtida virkesförsörjning hotades genom överavverkning. Därmed minskades delvis behovet av inköpt ved, trots en ökad produktionskapacitet. Potentialen fanns tillgänglig i konstgödselindustrin, som expanderat med en långsam men ändå stadigt ökande användning i jordbruket under 1900-talets första hälft.

Skogsgödslingen introducerades som en del av det ”moderna” skogsbruket, det vill säga med kalhyggesbruk, kemiska bekämpningsmedel, maskinell markberedning och snabbväxande trädslag. 1948 års skogsvårdslag stödde utvecklingen och tidsandan med blomstrande konjunktur, billig olja och utvecklings­optimism möjliggjorde de stora investeringar som krävdes.

Rädsla för övergödning och försurning

Det motsatta förhållningssättet, misstron mot skogsgöds­lingen, fanns dock med parallellt från början. Redan under 1950- och 1960-talen diskuterades gödslingens eventuella negativa effekter på virkeskvaliteten. I slutet av 1960-talet väcktes också farhågorna om kvävegödslingens bidrag till övergödning av sjöar och vattendrag.

Efter skogsgödslingens kulmen i mitten av 1970-talet kom en tydlig nedgång, som kan sägas ha styrts från dubbla fronter.  Skogsbrukets goda lönsamhet dalade och efter ett drygt decennium av storskalig gödning och avverkning fanns färre bestånd med rätt täthet och ålder kvar att gödsla. Samtidigt blev debatten om kvävegödslingens bidrag till försurning av mark och vatten en allt centralare fråga.

I början av 1980-talet förstärktes motståndet från miljöhåll, när larmen kom om skogsskador och en nära förestående skogsdöd i Centraleuropa. Osäkerheten blev stor om gödslingens effekter på trädens hälsa, liksom dess inverkan på mark, vatten och skogslandskapets övriga organismer.

Miljörörelse och marknadstryck

1990-talets kraftiga lågkonjunktur innebar sämre tider även för skogsbolagen och minskade utrymmet för skogsvårdande åtgärder. Nu prioriterades import av virke framför gödsling – av ekonomiska skäl, men enligt mångas mening också på grund av den ökande aktivismen från miljörörelsens sida.

Under 1980- och 1990-talet bildades också många internationella nätverk som den svenska miljörörelsen anslöt sig till och via dessa skapades ett marknadstryck genom kundorienterade kampanjer. Resultatet blev så småningom att det svenska storskogsbruket tillsammans med miljörörelsen 1998 slöt ett avtal med Forest Stewardship Council om en svensk FSC-standard. Gödsling tilläts i standarden, men endast ”med stor restriktivitet”.

Det tidiga 2000-talet har sett en uppgång för skogsgödslingen igen, om än långt ifrån 1970-talets nivåer. Motiveringen har varit att efterfrågan på bioråvara, till skogsindustrin och till energisektorn, ökar allt mer. 1990-talets restriktiva hållning lever dock kvar och gödslingsförespråkare såväl som motståndare underbygger sina slutsatser med vetenskapliga argument.

Två motstående tankefigurer

Totalt sett utmynnar debatten om skogsgödslingen i två grundläggande, motstående tankefigurer: ”framstegstanken” kontra tanken om ”tillvarons stora kedja”. Dessa kan i det här sammanhanget i korthet beskrivas som idén att naturen kan och bör anpassas till människans behov, kontra åsikten att det alltid kommer att vara ohållbart att manipulera ekosystemet.

Eftersom de här tankefigurerna varit stabila under ­mycket lång tid blir slutsatsen att oenigheten i frågan om skogsgödslingens vara eller icke vara kommer att bestå inom en överskådlig framtid.

Referenser

Kardell, Ö. & Lindkvist, A. 2010. Skogsgödslingen i backspegeln. Debatten om storskogsbrukets kvävegödsling i Sverige ca 1960-2009. Future Forests Working Report.

Lindkvist, A. & Kardell, Ö. 2010. Idéer och värderingar i den svenska skogsgödslingens historia. Sveriges lantbruksuniversitet, Fakta Skog nr 10, 2010.

Lindkvist, A., Kardell, Ö. & Nordlund, C. 2011. Intensive forestry as progress or decay? An analysis of the debate about forest fertilization in Sweden, 1960-2010. Forests 2, 112-146.

Lindkvist, A., Mineur, E., Nordlund, A., Nordlund, C., Olsson, O., Sandström, C., Westin, K. & Keskitalo, C. 2012. Attitudes on intensive forestry : an investigation into perceptions of increased production requirements in Swedish forestry. Scandinavian Journal of Forest Research 27 (5), 438-448.

/ Text Anna Sténs och Örjan Kardell

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3