Resurseffektiv utfodring av dikor

Senast ändrad: 13 september 2016

Herefordko och kalv på Götala

Mer foton från projektet hittar ni här!

Bakgrund
Projektet REKS (Regional nöt- och lammköttsproduktion – en tillväxtmotor) syftar till att stärka nöt- och lammköttsproducenters konkurrenskraft med ökad resurseffektivitet och stärkt hållbarhetsprofil.

En del av REKS handlar om stallutfodring av dikor. Lönsamheten i självrekryterande dikalvuppfödning är kopplad till kostnaden för stallutfodringen under vintern. Foder utgör den enskilt största kostnaden och det är därför viktigt att använda denna resurs så effektivt som möjligt.

En vanlig metod för att anpassa den traditionella blandvallen till dikornas näringsbehov är att skörda vallen sent. Fältstudier gjorda vid SLU i Skara under 2009-2011 (Arnesson & Salevid, 2011,2012) har dock visat att sent skördat ensilage av traditionella grässorter ändå blir för näringsrikt för korna, vilket gör att de ofta konsumerar mer foder än de behöver när de får foder i fri tillgång. Att ge korna fri tillgång på foder är vanligt, dels för att det är det mest rationella sättet och dels för att en tredjedel av de svenska dikorna är ekologiska, där reglerna kräver fri tillgång på grovfoder. Problemet med överutfodring är störst under kornas lågdräktighet då deras näringsbehov är lågt. Överutfodringen ger i sin tur onödigt höga foderkostnader, feta kor som kan få problem vid kalvning, samt ökade förluster av kväve till omgivningen. Det finns alltså mycket att vinna på att hitta alternativa grovfoderslag för utfodring av dikor.

Dagens svenska utfodringsnormer för dikor är baserade på resultat från utfodringsstudier som genomfördes under 1970-talet (Martinsson, 1983). Under de senaste tio åren har det nordiska fodervärderingssystemet NorFor utvecklats för mjölkkor. Detta har medfört att lantbrukaren vid sina foderstatsberäkningar bättre kan utnyttja näringsinnehållet i sitt vallfoder. Med NorFor går det att göra mer korrekta uppskattningar av kornas konsumtionsförmåga och foderutnyttjande än med de gamla statiska modellerna (NorFor, 2011). Systemet var vid vår projektstart emellertid begränsat till mjölkkor och växande nötkreatur. Under 2013 införde NorFor en modul för dikor utifrån ett franskt system, men detta hade vid införandet inte jämförts med svenska data på dikors konsumtion och behov.

Syfte

  • Att undersöka vilka grovfoderslag som är lämpliga att ge till dräktiga dikor för utfodring i fri tillgång under stallperioden.
  • Att samla in data för att utveckla en modul för dikor i rådgivningsverktyget NorFor .

Det övergripande syftet är att bidra till en utökad, eller åtminstone upprätthållen, nordisk dikalvsproduktion. Den leder via förbättrad rådgivning till lägre foderkostnader och högre kalvöverlevnad i den självrekryterande dikalvsproduktionen och därmed till fler lönsamma dikalvsföretag som hävdar värdefulla betesmarker och genererar kalvar för köttproduktion.

Genomförande
Två utfodringsstudier genomfördes i projektet under åren 2012-2014. Den första studien var ett korttidsförsök där foder såsom timotejdominerat gräs/rödklöverensilage, ensilage av rörflen, samt helsäd av havre utfodrades i fri tillgång till 48 lågdräktiga dikor av en tung (charolais) respektive lätt (hereford) köttras. Gräsensilagen var skördade i blomning och helsäden i sen degmognad. Effekten av ras och foder på kornas konsumtion, fodrens smältbarhet, tuggbeteende, kväveutnyttjande och partikelstorlek i träck var några av parametrarna som studerades.

I den andra utfodringsstudien, som genomfördes under stallperioden 2013/2014, utfodrades fyra typer av foder; ensilage från en blandvall innehållande timotej, ängsvingel, hundäxing och rajgräs, ensilage av rörsvingelhybriden hykor, ensilage av rörflen, samt kornhalm. Samtliga gräsensilage var skördade i blomning. Trettiosex dräktiga dikor av rasen hereford delades upp på de olika fodren och korna fick äta samma typ av foder under hela dräktigheten fram till kalvning. De kor som åt halm fick även en mindre giva rapsmjöl för att tillgodose deras behov av protein. Efter kalvning fick samtliga kor samma typ av vallensilage fram till betessläpp. Samma parametrar som i den första studien studerades samt kornas vikt och hullförändringar och kalvarnas födsel och avvänjningsvikter. Då korna och deras kalvar följdes under ett helt kalenderår kunde även ekonomiska beräkningar för användandet av de olika fodren under dräktighet göras. Beräkningarna gjordes av Karl Ivar Kumm vid institutionen för husdjurens miljö och hälsa, Skara. Under den andra studien fastställdes även hur mycket av ämnet kreatinin som korna daligen utsöndrade i urinen, ett värde som kan användas för att beräkna kväveutsöndring hos korna, både i dessa och i kommande studier.

Två examensarbetare, Emma Duvelid och Linn Frendberg, har varit delaktiga i studierna och delar av resultaten från dessa kommer att publiceras i deras examensarbeten under 2015.

Maria Åkerlind, Växa Sverige, har under 2014 börjat som gästforskare vid SLU med finansiering av Stiftelsen Strategisk Forskning. Hon har använt data från utfodringsstudierna för att utveckla modulen för dikor i fodervärderingssystemet NorFor. Arbetet fortsätter även under 2015.

Hullbedömning av dikorna i studie 2Resultat
Resultaten från den första utfodringsstudien visade att charolaiskorna konsumerade mer foder (kg torrsubstans) per dag än herefordkorna på samtliga foder. Charolais är en tyngre ras än hereford och har därmed en större konsumtionsförmåga och kan därför äta större mängd foder. I förhållande till kroppsvikten fanns dock inga rasskillnader i konsumtion, vilket visar att foderintaget är beroende på kons storlek och inte på rasen i sig. Korna hade högst foderintag när de fick gräs/klöverensilage, följt av helsäd och rörflen. Trots en sen skörd av gräs/klöverensilaget låg kornas dagliga energiintag på detta foder långt över vad som rekommenderas enligt nuvarande utfodringsnormer för dikor (Spörndly, 2003). Utfodring med rörflen gav däremot ett energiintag som låg nära kornas behov enligt norm. Korna överutfodrades med protein på samtliga foder.

Linn Frendberg har i sitt examensarbete bland annat studerat fodrens smältbarhet i den första studien genom att analysera partikelstorleken i kornas träck (Frendberg, 2015). Träckpartiklarnas storlek och storleksfördelning ger en beskrivning av fodrets kvalitet och smältbarheten på fibern (NDF). Resultaten visade att det inte var några skillnader i partikelstorlek mellan hereford och charolais. De två raserna kan därmed antas vara lika bra på att smälta de olika typerna av foder. Utfodring med helsäd gav störst genomsnittlig partikelstorlek i träck, vilket tyder på att helsäden hade en lägre smältbarhet jämfört med rörflen och gräsvall.

I den andra utfodringsstudien var foderintaget högst för de kor som fick hykor- eller blandvallsensilage. Lägst intag hade korna som åt rörflensensilage eller halm. Korna som åt blandvall och hykor överutfodrades med både energi och protein under dräktigheten, medan korna som fick rörflen eller halm hade ett intag som låg närmare deras behov enligt normen. För denna studie har även produktionsekonomin beräknats vid användandet av de olika fodren under dräktigheten. I beräkningarna förutsattes att korna fanns i Götalands skogsbygder och i jämförelse med övriga foder i denna studie gav då utfodring med rörflen bäst ekonomiskt resultat på runt cirka 1000 sek.

De olika fodrens effekt på kornas kväveintag och kväveutsöndring i urinen i de båda utfodringsstudierna har studerats av Emma Duvelid (Duvelid, 2015). I den första studien kunde inga skillnader i kväveutnyttjande påvisas mellan hereford och charolais. Korna utsöndrade mest kväve i urinen när de utfodrades med rörflen, följt av blandvall och helsäd. Trots att korna hade ett lika stort kväveintag när de utfodrades med hykor, blandvall eller rörflen i studie 2, resulterade utfodring med rörflen i högst daglig utsöndring av kväve följt av blandvall och hykor. Lägst kväveutsöndring hade de kor som utfodrades med halm.

Utfodringsstudierna har också bidragit med data från dräktiga dikor under sinperiod till NorFor kring bland annat foderintag och kväve i urin. Dessa data används för utvärdering av NorFors modell för dikor och även för vidareutveckling. De två studierna har även gett bra nyckeltal för rådgivare, till exempel att sinkor äter ca 1 % NDF av sin levande vikt. Det är ett snävare mått än intaget av torrsubstans, som visades ligga mellan 1,5 till 2% av levandevikten.

I dagsläget pågår fortfarande arbetet med att analysera data på bland annat fodrens smältbarhet i de två studierna, samt tuggbeteende och kornas näringsbalans i studie 2. Resultaten väntas bidra med ytterligare information om kornas foderutnyttjande och vilka grovfoderkvaliteter som är lämpliga till dikor.

Slutsatser och rekommendationer
De slutsatser som hittills har kunnat dras från resultaten i de två utfodringsförsöken är att gräs/klöverensilaget och helsädesensilaget i studie 1 och blandvalls- och hykorensilaget i studie 2 ledde till överutfodring med energi och protein av dräktiga dikor då de utfodrades i fri tillgång. Utfodring med rörflen som skördats i blomning resulterade i ett energi- och proteinintag som låg nära utfodringsnormen och rörflen var dessutom det foder som gav bäst ekonomiskt resultat i studie 2.

Om traditionella gräsvallar ska ges i fri tillgång till dräktiga dikor bör de skördas i ett sent utvecklingsstadium, tidigast i blomning, för att näringsinnehållet bättre ska passa kornas näringsbehov. Alternativt kan gräsvallen spädas ut genom att blanda den med ett mindre näringsrikt foder, t ex halm. Kor i gott hull vid stallperiodens början kan utfodras med enbart sent skördad rörflen eller halm i fri tillgång under dräktigheten om halmen kompletteras med en proteinkälla, t ex rapsmjöl eller åkerbönor. Man bör dock alltid analysera fodret innan användning för att kontrollera näringsinnehållet och därmed kunna anpassa utfodringen till kornas behov.

Försöksresultaten är mycket värdefulla för arbetet med utvecklingen av NorFor, eftersom resultat från dikor och just sinta kor som utfodrats i fri tillgång är mycket sparsamma. Resultaten har även gett rådgivare ett nytt nyckeltal på hur dikornas foderintag kan skattas.

Kontaktperson
För mer information, kontakta doktorand Mikaela Jardstedt.

Projektorganisation
Projektet är ett samarbete mellan Inst. för husdjurens miljö och hälsa, SLU, Köpenhamns universitet och Saxony Milk Recording Association, Lichtenwalde, Tyskland.

Finansiering
Finansiärer av detta delprojekt i REKS är EU, Västra Götalandsregionen, SLU, Agroväst, Skaraborgs kommunalförbund och Anders Elofssons fond.

Referenser

  • Arnesson, A. och Salevid, P. 2011. Dikalvsproduktion på två gårdar i Västsverige. Rapport 30. Inst. för husdjurens miljö och hälsa, SLU, Skara.
  • Arnesson, A. och Salevid, P. 2012. Rörflen som foder till dikor under lågdräktighet. Rapport 35. Inst. för husdjurens miljö och hälsa, SLU, Skara.
  • Martinsson, K. 1983. Utfodringsintensitet till köttkor. Effekter på produktionsresultat, fertilitet, effektivitet och inomgruppsvariation. Rapport 121. Inst. för husdjurens utfodring och vård, SLU, Uppsala.
  • NorFor. 2011. NorFor – The Nordic feed evaluation system. EAAP publikation 130. Ed. H. Volden.
  • Spörndly, R. 2003. Fodertabeller för idisslare. Rapport 257. Inst. för husdjurens utfodring och vård, SLU, Uppsala.

 

EU logo          VGregion logo          Skaraborgs kommunalförbund logo

 


Kontaktinformation
Sidansvarig: gunilla.jacobsson@slu.se