Uppfödning av mjölk/köttraskorsningsstutar

Senast ändrad: 28 augusti 2017
Uppfodning_mjolkkottraskorsningar.jpg

Bakgrund
Den vanligaste kategorin slaktungnöt i Sverige är ungtjur av mjölkras. En dryg femtedel av mjölkrastjurkalvarna kastreras och föds upp som stutar, varav många betar naturbetesmarker under sommarhalvåret. Den största nackdelen med mjölkrasstuten som slaktdjur är dess klena muskelansättning, vilken uttrycks som formklass i slaktkroppsklassificeringen. I takt med att andelen holsteinras ökar bland mjölkkorna blir problemet med låg formklass hos deras avkommor alltmer uttalat och idag når inte ens hälften av alla holsteinstutar upp till minimikravet formklass O-.

De allra flesta mjölkkor insemineras med sperma från en mjölkrastjur. De senaste åren har könssorterad sperma blivit tillgänglig till ett bra pris och med acceptabla reproduktionsresultat. Tekniken ger möjlighet att seminera de bästa mjölkkorna i besättningen med kvigsperma för att få rekryteringskvigor, vilket leder till ett snabbare avelsframsteg i mjölkbesättningen. En positiv sidoeffekt är att en betydligt större andel av korna i besättningen då kan semineras med köttrastjurar. Därmed skapar könssorterad sperma en förutsättning för att ge korsningskalvar från de kor som inte ger de bästa rekryteringskalvarna, utan att äventyra ett tillräckligt antal rekryteringskvigor. Mjölkbesättningen får därmed ett snabbare avelsframsteg samtidigt som mjölkföretagaren får lättare och mer lönsam avsättning för kalvarna som inte används för rekrytering.

Studier från länder som Danmark och Irland har visat att korsningsavel hos slaktungnöt ger högre foderutnyttjande, högre tillväxt och en förbättrad muskelansättning jämfört med att använda renrasiga mjölkraskalvar. Köttproducenten får därmed sannolikt en betydligt bättre lönsamhet då hen föder upp korsningsskalvar jämfört med rena mjölkraskalvar. Därmed betingar korsningskalven ett högre värde för vidareuppfödaren, som kan betala mera till mjölkproducenten for kalven. Resultaten från utländska studier med mjölk/köttraskorsningsdjur är inte direkt tillämpbara under svenska förhållanden. Särskilt stor blir skillnaden för produktionsmodeller som inkluderar bete på naturbetesmark eftersom irländska och danska beten oftast är åkermarksbete.

Vi vill med denna studie därför kvantifiera mjölk/köttraskorsningskalvens ökade tillväxt, foderomvandlingsförmåga, muskelansättning och fettansättning, i en produktionsmodell med naturbetesmark, jämfört med den renrasiga mjölkraskalven. Utifrån dessa beräkningar kan vi beräkna hur mycket bättre lönsamheten blir för den enskilde lantbrukaren om hen väljer att föda upp mjölk/köttraskorsningsdjur istället för renrasiga mjölkrasdjur. Även om mjölk/köttraskorsningsavel är vanligt utomlands har modellen haft svårt att skjuta fart i Sverige. Därför är det viktigt att kunna fastställa det faktiska mervärdet under svenska förhållanden.

Material och metoder
I projektet föds 64 stutkalvar upp på forskningsstationen Götala nöt- och lammköttscentrum, Sveriges lantbruksuniversitet i Skara. Djuren består av 32 kalvar av mjölkras samt 32 av mjölk/köttraskorsning mjölkras x charolais. Djuren föds upp från avvänjning vid 2-3 månaders ålder till slakt vid två olika åldrar inom ras ca 22-24 månaders ålder samt ca 30-32 månaders ålder. Djuren utfodras under stallperioderna med gräsensilage som kompletteras med korn och rapsmjöl i början. Under betesperioderna hålls de på naturbetesmarker. Data avseende produktion och slakt samlas in löpande. Efter uppfödningens slut görs lönsamhetsberäkningar för de olika uppfödningsmodellerna och köttkvaliteten fastställs.

Finansiering
Projektet finansieras av Västra Götalandsregionen, EU via Interreg, SLU, Agroväst och Nötkreatursstiftelsen Skaraborg.

Kontaktperson: Anna Hessle

Sidansvarig: gunilla.jacobsson@slu.se