Växtplanktonanalys

Senast ändrad: 01 juni 2017
Fytoplankton.jpg

Växtplanktonsammansättningen skiftar påtagligt i olika sjötyper och vid miljö­för­ändringar som t.ex. beror av eutrofiering, försurning och miljögifter. Analys av växt­plankton­samhällen ger därför information både om sjökaraktär och om effekter av olika typer av miljöstörningar. Den total bio­volymen och mängden av olika alg­grupper och enskilda arter kan kombineras med fysikalisk-kemiska parametrar liksom med information om djur­plankton och botten­fauna, vilka i sin tur beroende av växt­plankton­ens art­samman­sättning, bio­massa och närings­värde.

Fyra huvudsyften med växtplanktonundersökningar

  • Artanalys eller taxonomisk inventering för att belägga artrikedom och indikatorarter som kan betraktas som besvärsbildande som t.ex. giftproducerande cyanobakterier, kiselalger som sätter igen nät, slemproducerande alger, arter med besvärande massutvecklingar som ger upphov till lukt- och smakförändringar på råvatten, arter med ett hetero- eller mixotroft levnadssätt, arter som genom sin livsform indikerar en viss miljösituation.
  • Analys av mängder och biovolym per liter av förekommande arter för att erhålla kvantitativa mått vid jämförelser i tid och rum, samt mellan olika sjöar.
  • Analys av biovolymen av olika alggrupper. Särskilt intresse knyts till grupper som är indikatorer för olika miljöproblem som t ex vissa besvärsbildande grupper, kvävefixerande grupper, grupper som präglar försurade miljöer, grupper som används som föda för betare (zooplankton, ciliater, bottenfauna) och grupper med mixo- eller heterotroft levnadssätt.
  • Analys av den totala biovolymen av planktiska alger. Den totala biovolymen alger per liter är vanligen relaterad till halten klorofyll a och till koncentrationen av fosfor.

Växtplanktonsamhället beskrivs vanligen med kvantitativ metodik kompletterad med håvprov som stödparameter. Många gånger är håvprovet nödvändigt för att man ska få ett anrikat material där artbestämningar lättare låter sig göras. För att få svar på speciella problem som bedömning av toxinproducerande arter, arter som fastnar i nät och vattenintag, alger som orsakar lukt och smak etc. ska provtagning utföras på det sätt som är relevant för problemet.

För tolkning av växtplanktondata är fysikalisk-kemiska data särskilt viktiga (temperatur- och skiktningsförhållanden, koncentrationer av närsalterna kväve och fosfor, kisel, ljusklimat, pH och alkalinitet) men också information om rådande betningstryck från zooplankton och fisk.

Kända problem i databaserna

Fram till och med 1991 analyserades endast dominerande arter i växtplanktonproverna. Detta innebär att sällsynta arter är underrepresenterade i analysresultaten för dessa prover, samt att det är svårt att använda mått som antalet arter och bio­diversitet på resultat från prov insamlade före 1992.

Nuvarande analysmetod

Gäller från och med januari 1992

Metod: Metod beskriven i Naturvårdsverkets handledning för miljöövervakning - Sötvatten - Växtplankton i sjöar (utg. 2010-02-18). 

Anm: Laboratoriet är ackrediterat av SWEDAC (styrelsen för teknisk ackreditering) enligt SS-EN 150/IEC  17025. Ackrediteringen omfattar provbehandling, analyser och primär resultatbehandling. Ackrediteringsnr 1208.

Tidigare analysmetoder

1970 01 - 1991 12

Metod: Metod beskriven som BIN P RO66 i Recipientkontroll vatten. 1. 1986. Undersökningsmetoder för basprogram. Metodbeskrivningar. - Naturvårdsverket rapport 3108.
Anm. Metoden avser analys av dominerande arter, vilket innebär att sällsynta arter är underrepresenterade, samt att det är svårt att använda mått som antalet arter och bio­diversitet.

1965 01 - 1969 12

Metod: Metod beskriven i Willén, T. (red.) 1969. Metodik vid biologiska sjöundersökningar. - Meddelanden från naturvårdsverkets limnologiska undersökning (Mälarundersökningen) 30: 41-44.
Anm. Metoden avser analys av dominerande arter, vilket innebär att sällsynta arter är underrepresenterade, samt att det är svårt att använda mått som antalet arter/biodiversitet.

Fakta:

Med växtplankton eller planktiska alger och cyanobakterier avses de arter som finns i den öppna vattenmassan. Merparten har fotosyntetisk förmåga. Algerna utgör en heterogen grupp av organismer som placeras systematiskt såväl bland bakterier och protister som bland växter.

Växtplanktonsamhällets sammansättning och biovolym varierar starkt under året och styrs primärt av vattenomrörning och skiktningsförhållanden. Års­ut­vecklingen går från pionjär­stadier på våren av snabbväxande arter mot ett sen­sommar­stadium med långsamväxande stora arter. I många sjöar utgör ökande mängder kisel­alger på våren ett första tecken på ökad näringshalt i vattnet, något som inträffar långt innan alg­blom­ningarna sommar­tid hinner bli störande. Provtagningar över hela vegetationsperioden ger betydligt säkrare underlag för att upptäcka tidiga förändringar eller störningar än bara ett prov per år. Med endast ett prov per år kan sjöar klassas efter sin vatten­kvalitet men det dröjer många år innan förändringar kan säkerställas genom medel­värden och avvikelser. Sammansättning och förändringar i säsongs­dynamiken ger god information om vattnets kvalitet. Maximum­värdet av växt­planktons bio­volym under året speglar närings­koncentrationen men mellan­års­variationer förekommer som beror på rådande väder­för­hållanden.

I näringsfattiga sjöar förekommer ofta den högsta biovolymen under slutet av vårcirkulationen. I näringsrika sjöar infaller vanligen biovolymens maxi­mum sommartid. Sommaren till sensommaren är oftast den artrikaste perioden oavsett om sjön är näringsfattig eller näringsrik.

I alla övervakningsprogram där det krävs ett bra mått på arter och gruppers relativa och absoluta förekomst t.ex. vid beskrivning av ekosystemens struktur, mängdmässig jämförelse mellan sjöar eller vid tidsserieanalys skall kvantitativ provtagning utföras. Kvantitativ provtagning sker t.ex. med ruttner­hämtare eller annan hämtare som kan ta upp en given volym vatten utan att anrika organismerna. Parallellt bör ett håvprov (s.k. kvalitativt prov) från samma vattenskikt tas för att möjliggöra kontroller vid art­bestäm­nings­arbetet.

Planktonalgers rumsliga fördelning varierar kraftigt. I skuggiga sjöpartier är ofta mängden alger mindre än i ljusa partier. I grunda sjöar eller vikar är ofta artrikedom och biovolymer högre än i djupare bäcken. I anslutning till vass­vegetation eller till bälten av under­vattens­vegetation är andelen planktiska alger starkt uppblandad med loss­ryckta påväxt­arter som inte präglar den öppna sjöns flora. Plankton­alger förflyttar sig i vertikal­led under dygnet. Kvällar och nätter sjunker de eller vandrar aktivt mot djup­vatten medan de förflyttar sig upp mot ytan under morgontimmarna.


Kontaktinformation
Sidansvarig: Lars.Sonesten@slu.se