Om Hernquist

Senast ändrad: 28 november 2023

Peter Hernquist - den svenska veterinärmedicinens fader föddes 1726, son till rusthållaren på Hallagården i Härlunda Gunnar Jonsson och dennes hustru Christina Andersdotter. Peter Hernquist hette egentligen Pehr Gunnarsson men tog sig under gymnasietiden namnet Hernquist efter sin hemförsamling Härlunda. Om han någonsin kallats eller kallat sig för Pehr vet man inte då han i alla funna namnteckningar använt sig av namnet Peter, Petrus eller Pièrre (under tiden i Frankrike).

Hernquist gjorde klena framsteg i grundskolan och kunde därför inte börja i gymnasiet förrän vid 19 års ålder. Vid 24 års ålder, 1750, skrevs han in vid Uppsala universitet.

 

Hernquist fick avbryta sina studier av ekonomiska skäl men kunde senare återuppta dem då han fick 8-årige baron Carl Edvard Taube som privatelev. Efter 6 års studier promoverades Hernquist vid universitetet i Greifswald till magister på en avhandling i praktisk filosofi.

 

Möte med Linné

Åter i Uppsala följde Hernquist Carl von Linnés föreläsningar och vann så småningom dennes förtroende och välvilja. Under 1700-talet härjade boskapspesten i Europa och i strävandena att på vetenskaplig basis bekämpa sjukdomen öppnades en veterinärskola i Lyon i Frankrike.

 

När det 1763 blev fråga om stipendiater för att studera veterinärmedicin i Frankrike rekommenderades han å det varmaste av Linné. Linné skrev att Hernquist  "woro karl att lära det som är uppfunnit och sedan bygga hela wettenskapen på ren grund" trots att "hans exteriör och tystlåtenhet gjorde att jag ej trodde honom vara sådan för än jag haft honom hos mig ett åhr".

 

Vistelsen i Frankrike

Hernquist for till den nystartade veterinärskolan i Lyon där undervisningen sköttes av tämligen okunniga demonstratorer som använde sig av utantill-läxemetod. Föreståndare för skolan var Claude Bourgelat. Efter två år tyckte riksdagen att veterinärstudierna i Frankrike kunde räcka och drog in understöden och kallade hem stipendiaterna.

 

Hernquist lyckades dock utverka ett års förlängning i Lyon varefter han 1766 tog sig till Paris där han stannade i 3,5 år under intensiva studier. Där studerade han inte bara veterinär- och humanmedicin och kirurgi utan även upplysningsfilosofiens skrifter.

 

Nu kom han i kontakt med Philippe-Etienne Lafosse, som ärvt sin fars hovbeslagssmedja och hästläkarverksamhet. Lafosse öppnade en privat veterinärskola där Hernquist föreläste och förevisade djursjukvård. Hernquist studerade också botanik och byggde upp en särskild botanisk trädgård vid Lafosse veterinärskola.

 

Åter till Skara

Hernquist återvände till Sverige 1769 och sökte få till stånd en veterinärskola i Stockholm men det lyckades inte. Istället utnämndes han 1773 till lektor i matematik och naturvetenskap vid gymnasiet i Skara.

 

Den första grunden till svensk veterinärutbildning lades 1774 då Hernquist tilldelades 1000 daler mot att han vart 3:dje år "tillbörligen inöfvat åtminstone tvenne elever in arte veterinaria". Det som slutligen fick myndigheterna i Stockholm att äntligen få upp ögonen för att djurläkare kunde vara till god nytta var efter ett utbrott av en svårartad smittsam hästsjukdom vid stuterierna Strömsholm och Kungsör. Hernquist tillkallades och sjukdomen klingade av, vare sig det nu var en följd av Hernquists åtgärder eller ej.

 

Veterinärinrättningens grundande

Myndigheterna beslutade våren 1775 om upplåtande av det s.k. Organistgärdet till botanisk trädgård och Brogården till veterinärskola och beslutet undertecknades den 8 maj av Gustaf III. Detta har man sedan betecknat som dagen för grundläggandet av svensk veterinärundervisning och svenskt veterinärväsende.

 

En stor del i detta hade arkiatern (= livmedikus = läkare åt kung eller annan högt uppsatt person) Abraham Bäck, som var president för Collegium Medicum som i sin tur delade ut Frankrike-stipendiet. Bäck stödde Hernquist under alla år och kom med uppmuntrande ord, ibland närmast faderliga, och han verkade för Hernquists sak hos myndiheterna i Stockholm vid åtskilliga tillfällen.

 

Hernquist lät uppföra en ny huvudbyggnad vid Brogården 1777-78. Denna byggnad eldhärjades 1802 varefter Hernquist lät bygga en ny på grunden av den tidigare. På 200-årsdagen av inrättandet av Veterinärinrättningen, den 8 maj 1975, invigdes i byggnaden Veterinärhistoriska museet av kung Karl Gustav XVI.

 

Byggnaden vilar på en plats som under medeltiden hyste ett fransiskanerkloster, ett mycket passande sammanträffande då fransiskanermunkarna bland annat värnade om just djuren. Även om han ofta tvingades göra smärtsamma ingrepp på djur var Hernquist en utpräglad djurvän, vilket inte minst framgår av hans anvisningar för hantering av djurpatienter, av hans råd för skötsel av djur både i hälsa och i sjukdom, och av orden som han fäller när det gäller att avliva en rabiesmisstänkt hund.

 

1889 upphörde Veterinärinrättningen såsom veterinär utbildningsanstalt. Man bestämde att Veterinärinrättningens föreståndare skulle hålla de avsedda föreläsningarna för "de ynglingar som numera erhålla undervisning i veterinära ämnen såsom hovslagarelärlingarna och sådana personer, som erhålla undervisning i behandling av enklare åkommor hos husdjuren".

 

Vid bildandet av SLU 1977 kom museet också att inhysa ett bibliotek som fram till 2004 utnyttjades av både studenter och forskare. År 2004 blev dock ett nytt bibliotek, Hernquistbiblioteket, färdigställt i det nyrenoverade Undervisningshuset vid SLU i Skara.

 

Askarna

1776 planterade Hernquist tre askar utanför Brogårdens huvudbyggnad. Träden döptes efter två av hans lärare, tillika grundare av veterinärskolor i Frankrike Bourgelat och Lafosse samt en dansk studiekamrat vid namn Abildgaard.

 

Den 28 december 2003 föll två av askarna offer för vinterstormen. Det råder lite delade meningar om vilket träd som egentligen var vilket, men man tror att det var Bourgelat som klarade sig medan framför allt Lafosse var murken och föll över Abildgaard och drog med sig denne i fallet.

 

Stadsträdgårdsmästaren i Skara och expertis från Hushållningssällskapet bedömde att risken för att även det tredje trädet skulle falla var stor och det togs också ned med hjälp av handkraft i början av mars 2004.

 

Virket är sparat för eftervärlden med tanke på arbeten i träsnide. Bland annat tillverkades en bar med stolar till kårhuset Smedjan och andra sniderier planeras också. En bräda från Lafosse har bevarats och placerats vid i Forskninghshuset vid SLU i Skara för att kunna "spika" avhandlingar. Den första att göra detta var mark/växtagronomen Sofia Delin som spikade upp sin avhandling, med hästskosöm i januari 2005. Traditionen lever dock vidare med tre nya askar, ättlingar till de gamla, som planterades då 225-årsdagen av Veterinärinrättningens grundande firades i maj 2000.

 

Hernquist som människoläkare

Hernquist studerade humanmedicin redan i Uppsala. Under tiden i Lyon hade han kontakter med läkare och kirurger, och hans anteckningar visar att han även läste åtskilliga böcker om både human- och veterinärmedicin. Hernquists studier på humansidan intensifierades under Parisvistelsen, i synnerhet inom kirurgins område, men även inom medicin där inte minst behandlingen av veneriska sjukdomar tilldrog sig hans stora intresse.

 

Han avlade dock aldrig någon medicinsk examen eller skaffade sig någon behörighet att utöva läkarkonsten, men han verkade ändå som humanläkare efter återkomsten till Skara av det enkla skälet att det inte fanns någon annan. Trots att Hernquist inte hade någon formell kompetens förordnades han vid något tillfälle att vikariera för ordinarie provincialmedicus, assessor Johan Victor Siefvert, då denne måste resa bort några veckor.

 

Hernquist klagade över sin stora arbetsbörda till sin Bäck: "Jag hindras mycket af siukt folk. Hysteriska Fruntimmer och dem som plågas af Ischias och andra slags wärk oroar mig mäst. Veneriska plågor efter illa botad Verole (=syfilis), infinna sig som oftast."

 

Hernquist inrättade lasarett i en närliggande byggnad och behandlingen bestod av kvicksilver eller kvicksilversalter i doser intill förgiftningsgränsen. Detta ledde till en otrolig salivproduktion som av många ansågs väsentlig för kurens effektivitet. Hernquist använde emellertid också medel som dämpade salivavsöndringen och fick minst lika gott resultat - förmodligen något han lärt sig under studierna i Paris.

 

Huvudämnena för Hernquists del vad gäller gymnasieundervisningen var matematik och naturalhistoria. Men när han tillträdde sitt lektorat satte han även igång att förnya musik-undervisningen, som vid denna tid låg i fullkomlig glömska. Även veterinäreleverna deltog i musikundervisningen. Hernquists avsikt för deras del var att de skulle kunna bli klockare ute i församlingarna. De skulle därigenom få en säkrare försörjning och ett bättre socialt anseende.

 

Underlaget till hans undervisning vid veterinärinrättningen finns till stora delar bevarat i form av handskrifter. Här finns också manuskript i teologiska ämnen. Som parentes kan nämnas att Hernquist 1788 försökte bli biskop i Skara. Det stannade vid att han fick några ströröster vid provvalet.

 

Hernquist privat

Hernquist gifte sig på gamla dar, 55 år gammal, men den 24-åriga Helena Maria Skarin. Olyckligtvis varade äktenskapet bara i knappt ett år då Helena Maria dog i barnsäng då hon födde ett gossebarn. Barnet avled också några månader senare. Hernquist gifte aldrig om sig. Enligt en uppgift skulle han dock haft en oäkta dotter, men detta har ej kunnat bekräftas.

 

På ålderdomen bevarade Hernquist sin aktivitet. Så var exempelvis fallet vid förberedelserna för Skaraborgs läns Hushållningssällskap 1805 och till sällskapets sammanträde 1807 då hand utarbetade en plan för en lantbruksskola som skulle kombineras med veterinärskolan på Brogården.

 

Peter Hernquist avled den 18 december 1808.

 

Fritt ur: Ivar Dyrendahl: Peter Hernquist från Härlunda. Veterinärhistoriska muséets meddelandeserie, meddelande nr 38, 1996. Utg. O. Hellgren. ISSN 0282-3055.

Blå text: annan källa, bl.a. SLU:s personaltidning Reflex


Kontaktinformation