Vi har i tidigare kapitel redogjort för vilka huvudsakliga beskattningsstrategier som man kan tillämpa genom riktad jakt och vilken effekt dessa har på älgpopulationens sammansättning och olika typer av avkastning. Vi har även redogjort för predationsmönstret hos varg och björn, vilka parallellt med jägarna beskattar älgpopulationen genom ett uttag av älg som är starkt riktat mot vissa kategorier av älgar.
I detta avsnitt redovisar vi hur rovdjurens predation kan påverka det möjliga jaktuttaget och sammansättningen i älgpopulationen vid tillämpning av olika typer av beskattningsstrategier. I figur 15 beskrivs den årliga dynamiken i en älgpopulation med predation från varg och björn samt jakt och övrig dödlighet.
Figur 15. Årlig dynamik i en älgpopulation som beskattas av både rovdjur och jakt. Under våren strax före reproduktionen når populationen sin lägsta nivå. I månadsskiftet maj–juni föds kalvarna och populationen ökar med ca 30 % under några veckor.
Under sommarperioden beskattas populationen av predation från björn och varg. I oktober startar jakten (i vissa län i september) och majoriteten av älgarna skjuts under några veckor. Under resterande delen av hösten och under vintern beskattas populationen av varg. Under hela året finns en viss s.k. övrig mortalitet genom trafik, sjukdom och olyckor, och framförallt under vintern tillkommer mortalitet orsakad av svält och undernäring.
Rovdjurens påverkan på en lokal älgpopulation (ÄFO) varierar både över tid och mellan populationer. Flera faktorer har betydelse för rovdjurens uttag, såsom vargens predationstakt, bytesval (andel älg), antalet vargrevir (eller omvänt tätheten av varg), tätheten av björn, björnens predationstakt, älgtäthet och kalvproduktion samt övrig dödlighet i älgpopulationen.
En viktig aspekt är dock att älgtätheten i den lokala älgpopulationen till stor del avgör det möjliga jaktuttagets storlek. Detta gäller givetvis såväl områden med som utan stora predatorer. För att beskriva effekterna av vargens och björnens predation på den lokala älgpopulationen, dvs. inom ett genomsnittligt ÄFO, har vi gjort olika beräkningar.
För detta har vi i beräkningsmodellen utgått från att jaktuttaget omfattar 50 % kalv och att tjurar utgör 50 % av fällda vuxna älgar. Beräkningar av hur mycket av den årliga produktionen som blir över till jakt efter att varg och björn har tagit sin del, har gjorts för flera olika älgtätheter. I beräkningarna utgår vi från att både vargens och björnens predation är additiv, dvs. att deras uttag läggs ovanpå varandra. Dock räknar vi med att en del av de älgar som slås av varg på vintern hade dukat under på grund av s.k. naturlig dödlighet (svält, sjukdom etc.).
6.1 Hur påverkas jaktuttaget (antal, biomassa) av varierande tätheter av varg och björn?
I en älgpopulation med en täthet om 10 älgar/1000 ha och jämn könskvot bland vuxna djur uppgår det möjliga jaktuttaget (vid en balansering av vinterpopulationen) utan rovdjur till ca 2,8 älgar/1000 ha (figur 16a). Med varg minskar det möjliga uttaget i en omfattning som är beroende av vargrevirens storlek, vilken kan variera från 500 till 1500 km². Ett vargrevirs storlek påverkar också sannolikheten för att fler revir ska etablera sig inom ett visst område. Ett enskilt ÄFO som omfattar 1 500 km² (150 000 ha) kan exempelvis påverkas av allt från noll upp till som mest tre enskilda vargrevir.⁴ I ÄFO:n som påverkas av stora vargrevir (1500 km²) minskar det möjliga uttaget från 2,8 till 2,1 älgar/1000 ha medan det möjliga uttaget i mellanstora (1000 km²) och små revir (500 km²) minskar till 1,8 respektive 1,1 älgar/1000 ha (figur 16a).
Figur 16 a–b Möjligt jaktuttag mätt som antal älgar (svart) och mängden kg kött (blå) per 1000 ha i en älgpopulation som balanseras på en täthet av 10 älgar per 1000 ha i vinterstam, vid (a) olika storlek på vargrevir (täthet av varg), och (b) utan rovdjur samt med olika kombinationer av varg (normalstort revir: 1000 km²) och björn (medelhög täthet: 15/1000 km²).
Motsvarande siffror för det möjliga uttaget av kött minskar från 375 (utan rovdjur) till 140 kg/1000 ha (i ett litet vargrevir). I områden med medelhöga tätheter av björn (15/1000 km²) men som inte har varg kan man ta ut ca 2,3 älgar/1000 ha (figur 16b). I områden där älgpopulationen påverkas av både björn (medelhöga tätheter: 15/1000 km²) och varg (medelstora revir: 1000 km²) minskar det möjliga jaktuttaget i älgpopulationen till 1,2 älgar/1000 ha. I områden med höga tätheter av björn (>30/1000 km²) blir predationstrycket ungefär lika stort som det är i ett normaltstort vargrevir. Skulle höga tätheter av björn sammanfalla med förekomst av ett eller flera vargrevir kommer det möjliga jaktuttaget att vara <1 älg vid en älgtäthet på 10/1000 ha.
⁴Detta gällerområden där tätheten av alternativa betesdjur är låg och älg utgör den dominerande bytesarten.
6.2 Hur påverkas det möjliga jaktuttaget av älgtätheten?
För att tydliggöra betydelsen av varierande älgtätheter beräknade vi det möjliga jaktuttaget samt vargens och björnens predation vid älgtätheter i intervallet 5 till 15 älgar/1000 ha i en lokal population, vilket täcker in de flesta områden med älg i centrala Skandinavien. I dessa beräkningar utgick vi från att jaktuttaget bestod av 50 % kalv samt att tjurar utgjorde 50 % av fällda vuxna, vilket resulterade i att könskvoten bland vuxna älgar i den överlevande populationen var jämn eller hade en liten övervikt för kor (50–54 %).
Vidare utgick vi från ett normalstort vargrevir (1000 km²) samt en medelhög täthet av björn (15/1000 km²). I en population som enbart påverkas av varg är det möjliga jaktuttaget ca 0,6 älgar/ 1000 ha vid en älgtäthet på 5/1000 ha (figur 17a). Vid tätheter på 10 respektive 15 älgar/1000 ha kan jägarna ta ut 1,8 respektive 3,2 älgar. För att kompensera för effekten av varg på jaktuttaget i en älgpopulation som enbart påverkas av varg behöver älgtätheten öka med ca 4 älgar/1000 ha (figur 17a).
Figur 17 a–b Det möjliga jaktuttaget av älg (grön) samt predation av varg (blå) och björn (brun) i en älgpopulation med enbart varg (a) samt i en älgpopulation med både varg och björn (b) vid tre olika tätheter av älg (5–15/1000 ha). Jaktuttaget är satt till 50 % kalv och 50 % tjur av vuxna. Vargens predation är beräknad för ett normalstort revir (1000 km²) medan björnens predation är beräknad för en björntäthet av 15/1000 km².
Om älgpopulationen förutom varg också påverkas av björn visar beräkningar att det möjliga jaktuttaget är lika med noll vid en älgtäthet på 5/1000 ha, dvs. varg och björn tar hela den årliga produktionen (figur 17b). Vid en täthet på 10 älgar/1000 ha kan man via jakt ta ut 1,2 älgar medan man vid en täthet på 15/1000 ha kan ta ut ca 2,6 älgar/1000 ha. Vargens uttag ur älgpopulationen i detta exempel uppgår därmed till ca 1 älg/1000 ha medan björnens uttag ligger på ca 0,6/1000 ha.
För att helt kompensera det samlade predationsuttaget av både björn och varg behöver älgtätheten öka med ca 6 älgar/1000 ha, till exempel från 5 till 11 älgar/1000 ha. Observera att i de flesta verkliga älgpopulationer är andelen kor bland vuxna djur oftast något högre (ca 60–65 %) än i detta beräkningsexempel (50–54 %) vilket resulterar i att även det möjliga jaktuttaget är högre än i ovan angivna exempel (se figur 10c).
Eftersom andelen tjur i populationen så starkt påverkar produktionen av kalv kan man använda andelen tjur av vuxna i jaktuttaget som ett sätt att numeriskt kompensera för ett minskat jaktuttag på grund av rovdjur (dvs. öka avkastningen i närvaron av rovdjur). Om vi använder exemplet ovan som utgångspunkt, där uttaget av vuxna djur var jämt fördelat mellan könen, visar beräkningar att för att helt (100 %) kompensera för enbart vargens predation så bör andelen tjurar av vuxna i jaktuttaget öka från 50 % till 62 %, vilket resulterar i att dessa efter ett antal år kommer att utgöra 28 % av den levande vinterpopulationen. Däremot är det inte möjligt att kompensera helt för predation av både björn och varg.
Med 50 % kalv i uttaget minimeras dock förlusten av både antalet skjutna djur och mängden kött om man låter andelen tjur i jaktuttaget uppgå till 73 %, vilket på sikt leder till att andelen tjur kommer att utgöra 20 % av vuxna älgar i den levande vinterpopulationen. Den totala uttaget blir ca 2,5 älgar/1000 ha, dvs. 0,3 älgar färre än utan rovdjur vid en täthet av 10/1000 ha.
En annan effekt av vargens och björnens predation är att denna påverkar åldersfördelningen i älgpopulationen under förutsättning att man i jaktuttaget tar ut samma andel kalv (50 %) som utan rovdjur. Med björn- och vargpredation ökar dödligheten på unga djur (främst kalvar), vilket ökar medelåldern i vinterpopulationen med ca ett år samtidigt som andelen kapitala djur ökar med ca 14 % för kor och med ca 20 % för tjurar. 6.3 Behöver vi förändra vår jaktstrategi i närvaron av rovdjur och i så fall hur?
En konsekvens av rovdjurens predation är att andelen kalvar i populationen reduceras under sommarperioden fram till jaktstart för att sedan reduceras ytterligare under vinterperioden. Detta innebär att populationer som påverkas av rovdjur har färre kalvar per hondjur eller per vuxen älg vid jaktstarten jämfört med om samma population inte skulle beskattas av rovdjur.
En möjlig jaktstrategi kan då vara att fortsätta att skjuta samma antal (eller något färre) vuxna älgar men att reducera antalet kalvar i jaktuttaget motsvarande det antal som man beräknar att rovdjuren tar (figur 18, alt. A). Om man tidigare har använt sig av en jaktstrategi där 50 % av uttaget har utgjorts av kalv innebär denna strategi att andelen (och antalet) kalv i jaktuttaget minskar men att antalet vuxna i jaktuttaget endast minskar marginellt.
Figur 18. Schematisk bild av hur närvaron av rovdjur påverkar det möjliga jaktuttaget. Ett minskat jaktuttag kan innebära att huvudsakligen minska antalet skjutna kalvar (A) eller att minska uttaget av både vuxna och kalvar (B). Om det reducerade jakttrycket främst berör vuxna älgkor (C) kan detta helt eller delvis kompensera för effekten av rovdjur på det totala uttaget ur populationen.
En alternativ och ur jaktlig synpunkt mer försiktig strategi (för att minska risken för överbeskattning) är att man fortsätter att försöka skjuta en relativt hög andel kalv (t.ex. 50 %) genom att minska uttaget av både vuxna och kalvar (figur 18, alt. B). Man skjuter här fler kalvar än i förra alternativet (A) men också färre vuxna. Eftersom det nu finns relativt sett färre kalvar i populationen kommer det i första hand att vara jakten på dessa som avgör om man kommer att uppnå ett visst beräknat jaktuttag (ex. X älgar/1000 ha). Man får alltså göra en större jaktlig ansträngning för att finna och skjuta dessa kalvar jämfört med vuxna djur.
En tredje strategi som delvis beskrivits ovan (6.2) är att man huvudsakligen sänker jakttrycket på vuxna älgkor men bibehåller ett nästan lika stort jaktuttag på både totalt antal vuxna och kalvar (figur 18, alt. C). Resultatet blir en ökad produktion av kalv i populationen, men tjurarna blir färre och yngre.
Intuitivt kan det tyckas märkligt att man kan fortsätta att skjuta en (relativt till deras förekomst) hög andel kalv när rovdjuren redan har beskattat denna åldersklass i populationen. I praktiken gynnar dock en sådan jaktstrategi en högre produktion av älg i populationen och reducerar därmed effekten av rovdjur. Detta beror på att: 1) det är mycket ovanligt att man genom jakt kan beskatta kalvsegmentet så hårt att man helt eller till stor del äventyrar rekryteringen av denna åldersklass in i populationen samt; 2) kalvar utgör den ålderskategori som tillsammans med gamla älgar har lägst reproduktivt värde i populationen, dvs. de bidrar minst till den framtida produktionen av älg. Av samma skäl gäller att reduktionen av vuxna djur i jaktuttaget i första hand bör gälla vuxna älgkor (högt reproduktivt värde) om man vill maximera avkastningen.