Ett kunskapscentrum för Sveriges arter och naturtyper
Ett kunskapscentrum för Sveriges arter och naturtyper

Hur mår odlingslandskapet?

Ett kort svar på ovanstående fråga är att Sveriges odlingslandskap mår dåligt. Vid den senaste utvärderingen inför rapporteringen till EU enligt art- och habitatdirektivet visade det sig att nästan alla odlingslandskapets naturtyper hade för låg kvalitet och alltför små och fragmenterade arealer. Den fördjupade utvärderingen av de svenska miljömålen gav en liknande bild.

Blåvinge och salepsrot

Förlust av mångfald

De artrika miljöer som skapats av århundraden, ibland årtusenden av småskaligt brukande är idag starkt hotade på grund av de stora förändringar som jord- och skogsbruk har genomgått under de senaste två seklen. Den tidigare husbehovsinriktade och arbetsintensiva småskaligheten, där även skogen ingick som en naturlig del, har ersatts av ett storskaligt och intensivt jordbruk med maskiner, konstgödsel och bekämpningsmedel.

Skogen och jordbruket har numera helt skiljts från varandra. Det mesta av forna tiders stora arealer betes- och slåttermarker har försvunnit och det som återstår har omdanats till ett "antingen-eller-landskap" där den för många arter livsviktiga mosaiken gått förlorad. De arter som har anpassats till olika traditionella brukningsformer missgynnas kraftigt i dagens odlingslandskap, t.ex. tidigblommande varianter av ängsväxter och olika åkerogräs kopplade till odlingen av vissa grödor. Sammantaget har följden blivit att ett stort antal arter som hör hemma i odlingslandskapet har minskat kraftigt och vissa är numera på randen till utrotning.

Det moderna brukandet av marken orsakar även andra problem såsom näringsläckage till sjöar och hav, sjunkande grundvattennivåer och spridning av bekämpningsmedelsrester i naturen. För människan är förlusten av det äldre odlingslandskapets höga estetiska värden också en viktig aspekt som dock sällan uppmärksammas.

Stöd till lantbruket

Problemen för den biologiska mångfalden i odlingslandskapet har varit kända länge och förhållandevis stora insatser har gjorts för att förbättra situationen, bland annat genom olika former av stöd till lantbruket. Innan Sveriges medlemskap i EU 1995 utvecklade Sverige ett eget nationellt styrt stödsystem, bland annat NOLA som kortfattat fungerade som en uppsökande verksamhet där länsstyrelserna kontaktade lantbrukare med värdefulla marker och tillsammans med dessa upprättade skötselplaner. Resurserna för detta var dock ganska små och arealerna som fick stöd var inte särskilt stora. System ändrades radikalt i och med EU-medlemskapet 1995. Stöden inom EU såg helt annorlunda ut och hade sin grund i ett system för att öka produktiviteten i jordbruket vilket innebar att en del av stödets storlek baserades på produktiviteten – ju större produktion desto större stöd. Detta hade setts som en nödvändighet efter andra världskriget när många länders ekonomi och jordbruk slagits i spillror och man ville öka jordbrukets effektivitet. EU-medlemskapet innebar att mycket mer ekonomiska resurser tillfördes jordbruket och stöden nådde därmed långt fler lantbrukare, men blev samtidigt mer generella och "fyrkantiga", och därmed mycket sämre anpassade till den enskilda gården.

Det pågår en process inom EU att styra över resurser från produktionsstöd till andra typer av ersättningar men det går långsamt. EU-stöden har inneburit att man kunnat bromsa förlusten av öppna gräsmarker i odlingslandskapet men samtidigt har mer och mer resurser lagts på kontroller och olika stöd och ersättningar som inte gynnar biologisk mångfald, eller i en del fall rent av är skadliga för naturmiljön. Ett exempel är den nya betesmarksdefinitionen där element som alltid varit en naturlig del av svenska betesmarker inte får ingå i den stödberättigade arealen. Det rör sig till exempel om hällar, sandblottor och andra impediment och regler kring hur mycket träd och buskar som får finnas i en betesmark. Detta har bland annat medfört att för biologisk mångfald värdefulla träd och buskar tagits bort i en del marker och att marker med mycket impediment såsom alvar inte längre kan få vissa typer av stöd.

Sammantaget är situationen långt ifrån tillfredsställande och på senare år har därtill allt färre lantbrukare sökt stöd för sina marker på grund av besvärlig administration, en känsla av att vara övervakade och osäkerhet med risk för återbetalningskrav om något gjorts fel.

Ljusglimtar

Problematiken i odlingslandskapet är mycket komplex och svår att lösa på ett enkelt sätt. De åtgärder som hittills vidtagits har heller inte kunnat hejda den negativa trenden för många arter och naturtyper i odlingslandskapet. Trots den dystra situationen finns det trots allt en del ljusglimtar. Minskningen av betes- och slåttermarksarealerna har som nämns ovan bromsats och i synnerhet när de gäller restaureringar och regionala samverkansprojekt finns många goda exempel såsom insatser finansierade av EU:s LIFE-medel eller inom ramen för åtgärdsprogram för hotade arter. Exempel på framgångsrika insatser är t.ex. restaureringar på Kinnekulle och i Östergötlands ekmiljöer. Dessa lokala initiativ räcker dock inte för att förbättra situationen för Sveriges odlingslandskap som helhet.

 
Sidan uppdaterad: 2013-01-16.