Ett kunskapscentrum för Sveriges arter och naturtyper
Ett kunskapscentrum för Sveriges arter och naturtyper

Största hoten

I volym räknat är det största hotet mot odlingslandskapets naturtyper igenväxning på grund av upphörd hävd. På många platser finns en stor utdöendeskuld i form av övergivna marker där odlingslandskapsarter ännu finns kvar. Dessa marker minskar dock kontinuerligt allt eftersom igenväxningen fortskrider.

Gödslad betesmark
Gödslad betesmark.

Igenväxningen påskyndas av det moderna skogsbruket genom att övergivna marker ofta planteras med träd (ofta gran). Odlingsbygdernas skogar som tidigare varit relativt öppna på grund av skogsbete och vedtäkt har numera blivit mycket tätare och kan inte längre hysa arter som kräver en viss grad av öppenhet.

På kort sikt är dock ogynnsam skötsel det största problemet, i synnerhet lokalt i de mest värdefulla fortfarande hävdade markerna. Ogynnsam skötsel kan göra att känsliga arter försvinner inom ett fåtal år, medan igenväxning är en mycket långsammare process som kan pågå i årtionden innan samma arter försvinner.

Ytterligare ett stort problem är att det tidigare mycket mångformiga och mosaikartade odlingslandskapet har förlorat sin struktur och ersatts av ett "antingen-eller-landskap" med allt mindre och mer isolerade öar av öppna, hävdade marker i ett omgivande "hav" av åker, skog eller exploaterade miljöer. Åkern, ängen och betesmarken övergår ofta mer eller mindre direkt i en "vägg" av skog (inte sällan granplanteringar) eller andra för odlingslandskapets arter ogynnsamma miljöer. Möjligheten för arterna att spridas i landskapet har därigenom minskat starkt. Ovanpå dessa strukturella förändringar har den funktionella konnektiviteten, det vill säga arternas faktiska spridningsförmåga, minskat ytterligare genom att tidigare spridningsvägar med t.ex. djur- och hötransporter mellan olika marker nästan helt upphört.

 
Sidan uppdaterad: 2013-01-15.