Moderna klassificeringar

Tidiga klassificeringar baserades på likhet mellan arter beträffande olika egenskaper. I dag grundas däremot all klassificering på släktskap mellan arter.

Missvisande likhet

Många arter som inte är nära släkt med varandra har utvecklat gemensamma drag därför att de anpassat sig till likartade levnadsförhållanden – så kallad konvergent evolution. Valarnas yttre likhet med fiskar är ett sådant exempel. Linné placerade ursprungligen valarna bland fiskar, men flyttade senare över dem till däggdjur.

Omvänt kan närbesläktade organismer vara mycket olika, bland annat på grund av anpassningar till vitt skilda levnadsbetingelser. Fåglarna har utvecklat otaliga skillnader jämfört med sina närmaste nu levande släktingar, krokodilerna, medan krokodiler, ormar, ödlor och sköldpaddor (det vill säga ”reptiler”) bevarat fler av sina ursprungliga gemensamma egenskaper.

Moderna klassificeringar

I dag grundas all klassificering på grad av släktskap (fylogeni). Tills för något decennium sedan baserades studier av släktskap främst på arters yttre och inre egenskaper, men i dag används huvudsakligen DNA-sekvenser för detta ändamål.

Den viktigaste fördelen med DNA-sekvenser är att de innehåller oerhörda mängder information. Dessutom kan man med deras hjälp härleda släktskap mellan mycket avlägsna organismer som har få gemensamma yttre eller anatomiska egenskaper.

DNA-studier revolutionerande

DNA-analyser har ofta bekräftat tidigare rön, men har många gånger också revolutionerat vår uppfattning om hur exempelvis däggdjurens och fåglarnas evolution gått till. Att falkar är närmre släkt med tättingar (”småfåglar”) än med andra rovfåglar såsom hökar, vråkar och örnar är ett exempel på ett oväntat förhållande som avslöjats genom DNA-studier. Även när det gäller växternas släktskap har en ny och delvis mycket annorlunda bild vuxit fram.

Nedärvda egenskaper

Fylogenetiska studier baseras på egenskaper som har nedärvts från en gemensam förfader, hos vilken dessa egenskaper först utvecklades. Principen är giltig oavsett om man använder DNA-sekvenser eller andra egenskaper.

Förekomsten av ryggrad visar att ryggradsdjuren har en gemensam förfader, som de inte delar med andra djur. Fyrfotadjuren (groddjur, däggdjur, sköldpaddor, ödlor, ormar, krokodiler och fåglar) har en likartad uppbyggnad av sina extremiteter, som kan härledas till en gemensam anfader. Hos ormar har extremiteterna tillbakabildats, medan frambenen hos fåglar och fladdermöss oberoende av varandra utvecklats till vingar. Att det finns ledningsvävnad i ormbunksväxternas och fröväxternas stammar visar att dessa har ett gemensamt ursprung.

Släktskapsförhållanden presenteras oftast i form av så kallade fylogenetiska träd.

Tidiga klassificeringar