Malaisefälleprojektet
Svenska Malaisefälleprojektet är en unik, storskalig, nationell inventering av insekter som drivs av Stiftelsen Station LInné i samarbete med Naturhistoriska riksmuseet och med finansiellt stöd av Svenska artprojektet. Syftet med projektet är att förse svenska museer med ett representativt och högkvalitativt material av svenska insekter.
Inom dåligt kända insektsgrupper – främst steklar och tvåvingar är bristen på tillgängligt material ofta ett stort problem för forskare. Dessa två extremt artrika insektsordningar utgör huvudparten av den landlevande mångfalden och besitter nyckelpositioner i de flesta ekosystem. Det verkliga artantalet i dessa ordningar är svårt att uppskatta och de senaste rönen tyder på att ordningarnas dominans i terrestra miljöer ökar ju längre från ekvatorn man kommer. I Sverige utgör steklar och tvåvingar mer än en tredjedel av den hittills kända flercelliga faunan.
Effektiva fällor...
De fällor som använts i projektet är 75 stycken så kallade Malaisefällor, vilka är mycket effektiva fångstredskap för flygande insekter. Fällan som på 1930-talet designades av den svenska insektsforskaren René Malaise, är en tältliknande konstruktion av moskitnät med en mittvägg och ett snedställt tak som lutar både åt sidorna och i längdriktningen. Insekter som flyger mot mittväggen söker sig uppåt i fällan och genom en öppning längst upp ramlar insekterna ned i en fångstburk. Malaisefällan ingår i dag som standardutrustning i de flesta större insektsinventeringar överallt på jordklotet.
...placerade över hela landet
För att maximera diversiteten i projektets fångstprover har fällorna varit placerade på så många av våra svenska hot spots som möjligt, d.v.s. områden med sedan tidigare erkänt hög diversitet och som bland annat har listats som särskilt artrika av Naturvårdsverket. De 75 fällorna placerades ut på 52 olika lokaler, väl spridda över landet, från skånska sydkusten till Nuoljas kalfjäll i Abisko. Fällorna, som sköttes mestadels ideellt, tömdes ungefär varannan vecka året runt så länge det inte var alltför mycket snö. Utan detta stora engagemang från nära hundra av landets amatörentomologer och andra naturintresserade hade detta fältarbete inte varit möjligt.
Största insektssamlingen i världen
Nära tvåtusen fällprover innehållande uppskattningsvis 80 miljoner (!) insekter har samlats in. Därmed är det troligen den största insektssamlingen i världen. Det insamlade materialet förvaras på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm medan det praktiska sorteringsarbetet sker på Station Linné i Ölands Skogsby.
Uppseendeväckande resultat
Det omfattande och tidskrävande arbetet att sortera och artbestämma materialet pågår för fullt. Detta kommer att ta många år och när endast ett fåtal procent av de insamlade insekterna var artbestämda (35 % ordningssorterat) i augusti 2009 hade över 1 000 nya arter för landet konstaterats i materialet. Omkring hälften av dessa var dessutom tidigare okända för vetenskapen. Siffrorna är så pass uppseendeväckande att de skapade stora rubriker när de först presenterades och till och med hamnade på Aftonbladets löpsedel den 11 oktober 2006. Den 4 maj 2012 firades en av projektets milstolpar - då hade 50 procent av materialet grovsorterats, d v s ca 40 miljoner insekter!
Ännu har bara några få av de i Sverige över 400 förekommande insektsfamiljerna granskats av taxonomer och det är framförallt bland de små myggorna, flugorna och parasitsteklarna som de flesta nya arterna hittas. Så har det hittills bara bland puckelflugor påträffats över 800 arter i projektet, en familj som sedan tidigare bara var känd i dryga 300 svenska arter. Drygt hälften av dessa var dessutom tidigare helt okända för vetenskapen.
Materialet en unik resurs för forskningen
Projektledningen arbetar intensivt med att få allt det insamlade materialet uppsorterat och artbestämt. Detta har redan fått stor betydelse för systematiska, morfologiska, taxonomiska och ekologiska studier i såväl Sverige som i världen.
Initiativtagare till projektet var Thomas Pape och Fredrik Ronquist. Projektledare är Kajsa Glemhorn, Naturhistoriska riksmuseet. Text och foto: K. Glemhorn och D. Karlsson