Animate earth

Stephan Harding är ekolog, med examen från Oxford. Hans avhandling var en beteendestudie av muntjaker (en slags små hjortar). Under arbetet med avhandlingen tyckte han att det han lärde sig mest av var naturupplevelsen i skogen muntjakerna levde i, samt närheten till de idisslande djuren. Men dessa subjektiva upplevelser kunde han inte förmedla inom ramen för det vetenskapliga arbetet med avhandlingen, där endast mätbara data räknades och objektivitet var en ledstjärna. Han inleder boken med att beskriva hur upplysningen under de senaste 400 åren gett oss en natursyn där naturen, inklusive Jorden och dess ”mer-än-mänskliga” invånare inte är något mer än en död maskin som kan exploateras efter mänskligt gottfinnande. Harding menar att denna natursyn har tagit oss till randen av en katastrof så stor att själva vår civilisation är hotad.
Den vetenskapliga metod som upplysningen utvecklade, reduktionismen, bygger på föreställningen att det är möjligt att studera världen genom att plocka sönder den i delar och studera dessa var för sig. Metoden kräver att forskaren separerar sitt medvetande från resten av världen, för att kunna studera denna objektivt och utan att påverkas av känslor (som de Harding kände inför muntjakerna). Harding beskriver sina svårigheter att börja prata om Jorden och de levande varelserna som subjekt istället för objekt, vetenskapligt skolad som han är. Han bjuder in läsaren till sin mission: att återupptäcka Gaia, den kännande, tänkande, levande Jorden vars liv förmår skapa sina egna betingelser.
I ask you to remember the difficulty of the task and consider yourself a conspirator in the effort to find a new language for breathing life back into our experience of Earth, who for the last 400 years has been treated as if she were a dead lump of rock with a few insignificant and rather irksome life forms and traditional cultures clinging to her rugged surface.
Anledningen till att vi verkligen måste anstränga oss för attbyta språk, menar Harding, är att hur vi talar om naturen påverkar vår relation till och uppfattning om resten av livet på Jorden. Själva språket bidrar till att upprätthålla synen på naturen som något utanför människan.
Låter det flummigt? Det är det inte. Som den naturvetare han är tar Harding med läsaren på äventyr ner på atomnivå, kolets kretslopp exempelvis. Men han gör det genom att förvandla feedbackdiagrammen till berättelser: Kalciumjonerna blir prinsessor, fångade i uråldriga klippslott i miljontals år väntandes på prinsen i form av kolatomen som rider genom atmosfären på jakt efter sin prinsessa.
When you are looking at these cliffs, … you are of course seeing rock, but seen through Gaian eyes, what you actually see is atmosphere made solid, or more specifically, carbon dioxide distilled and solidified out of the atmosphere thanks to the irresistible attractions between carbon dioxide and the calcium princesses that dwell in the very heart of the calcium-silicate rocks.
Naturvägledning på hög nivå. Att prata om naturen på ett annat sätt är en väg mot en invävdhet i i livet som Harding menar att vi måste utveckla för att klara oss från katastrofen. Det gäller att odla en känsla av tillhörighet till Gaia, och detta görs bäst genom att utveckla en kärlek till platsen. Han uppmuntrar läsaren att hitta sin egen ”Gaia-plats”, en vacker plats som är lätt att ta sig till. Genom kärlek till platsen (som så småningom kan sträckas ut till den lokala ”bioregionen”, dalen, avrinningsområdet, etc) fördjupas kärleken till Gaia.
Boken ger både ett djup och en bakgrund till tankar som många naturvägledare bär på. Samtidigt är den direkt användbar – den är full av exempel som skulle kunna vara övningar i naturvägledning och innehåller många användbara metaforer. Vad sägs till exempel om att se moln som päls? Inte själva levande men produkter av livet!
Stephan Harding är idag verksam vid Schumacher college, som har sitt namn efter E F Schumacher. Ett av hans mer kända citat är Modern man talks of the battle of nature, forgetting that if he ever won the battle he would find himself on the loosing side.
/Pella Thiel