En klassiker, skriven av Freeman Tilden.Boken från 1957 har inspirerat många naturvägledare. Den refereras ofta till i annan litteratur, speciellt i USA. Per Sonnvik har läst och recencerat boken:
Under 50 år har "Interpreting our heritage" varit en betydelsefull referens för de som är ansvariga för att utveckla naturvägledningsprogram vid nationalparker och monument, delstats- och kommunparker, slagfält, historiska hus och museum i f.f.a. USA.
Basen i boken är Tildens sex principer om naturvägledning (på engelska interpretation). I de kapitel där principerna presenteras finns det ett flertal exempel och diskussioner som förtydliga varje princip. Principerna är följande:
1. All naturvägledning som inte på något sätt relaterar det som visas eller beskrivs till någonting hos besökarens personlighet eller erfarenhet kommer att bli sterilt.
2. Enbart information är inte naturvägledning. Naturvägledning baseras på information. Men de är helt olika saker. All naturvägledning inkluderar dock information.
3. Naturvägledning är en konstform, som kombinerar många olika konstformer, oavsett om det presenterade materialet är vetenskapligt, historiskt eller arkitektoniskt. Varje konstform kan i någon mån läras ut.
4. Huvudsyftet med naturvägledning är inte att instruera utan att provocera.
5. Naturvägledning borde sträva efter att presentera en helhet istället för en del och måste rikta sig till hela människan, snarare än till någon del av hennes personlighet
6. Naturvägledning för barn (upp till ca 12 år) borde inte vara en utspädd version av den presentation som ges för vuxna utan borde följa en helt annorlunda modell.
I den fjärde upplagan av boken kan man dessutom läsa fem essäer av Tilden. Från essäerna skulle man kunna dra följande generaliserade principer:
1. Skönhet och uppenbarelse är inte alltid uppenbart eller ens sett. Det som ligger bakom det som ögat ser är större än det som är synligt.
2. Naturvägledning som är anpassat för speciella målgrupper innebär att speciella sensor-baserade naturvägledningstekniker eller –program blir nödvändiga för att hjälpa besökarna att knyta an till besöksmålet.
3. Skönhet som uppfattas av känselorganen behöver ofta ingen naturvägledning – naturens hantverk naturvägleder lätt sig själv.
4. Naturvägledning är ett verktyg, med Thoreaus ord, ”för att väcka mina grannar” och få dem att komma till handling.
5. Ett primärt slutmål med naturvägledning är att hjälpa besökaren förstå hans eller hennes personliga förpliktelse till skydd och bevarande av naturen och kulturlandskapet.
Även om boken är över 50 gammal känns den aktuell, då den innehåller många intressanta diskussioner och perspektiv på naturvägledning.
/Per Sonnvik