Sveriges lantbruksuniversitet
Sveriges lantbruksuniversitet

Att berätta om biologisk mångfald

2010 utlyste CNV tävlingen "Att berätta om biologisk mångfald” i samband med det internationella året för biologisk mångfald.

Bland de bidrag som kommit in fastnade juryn för den personliga och finstämda berättelsen ”Fjärilarnas vindlande melodi” av Björn Eriksson från Uppsala.

Utöver representanter från CNV:s kansli bestod juryn av Mattias Iwarsson, Naptek/CBM och Viktoria Hallberg, Hembygdsförbundet. Priset var en guidad båttur i Stockholms skärgård med Henrik Waldenström, WWF.

Grattis Björn och stort tack också till er andra som skickat in bidrag till tävlingen!

Fjärilarnas vindlande melodi

av Björn Eriksson

Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit, gått eller cyklat fram och tillbaka längs
grusvägen som vetter ned mot Astas sommarstuga. Granarna intill vägen är endast en halv
generation äldre än mig. Vi växer tillsammans. De var stora när jag var liten och tycks mig
proportionerligt stora idag medan så många andra saker har blivit mindre med åren. Gläntorna längs vägen blir mindre och mindre. Granarna tränger sig ljudlöst inpå medan gräset syr sitt täta täcke.

Mina minnen av barndomens utflykter längs med denna grusväg är fyllda av fjärilar. Den
förunderliga fladdriga färgprakten som dansade ljudlöst som en hyllning till den
bekymmerslösa sommaren. Jag minns hur vi, min bror och jag, utrustade med håvar och på gamla cyklar med ballongdäck gjorde oss redo att fånga de sällsamma liven. Jakten med den vita håven i högsta hugg och det sköra ögonblicket då fjärilen oskadd tvingades in i burken med en tuss eter i locket. I samband med att vi lärde oss fjärilarnas namn förvaltade vi vår fångst med nålar på spännbräden. Visst kändes det en aning makabert men fascinationen tog över. Fjärilarna var något utanför oss, något som passerade men som vi kunde hejda med håven och spara som troféer. Vi fångade den vackra sommaren som för att konservera själva livet.

Påfågelöga och Nässelfjäril fanns det gott om liksom Citronfjäril och Kålfjäril. De var
visserligen vackra men likväl dussinfjärilar för oss. Den starka längtan efter en ovanlig art
bidrog till den intensiva spänningen när någon för oss ny fjäril, och framförallt om den var
stor, med lätta slag singlade fram över nejden. De större fjärilarna hade ett annat flygmönster som gjorde dem svårare att fånga. Sorgmantel, Aspfjäril, Amiralfjäril och Tistelfjäril hörde till rariteterna i vår samling och så kronan på verket, Makaonfjärilen. Den var lika sällsynt och lika mystisk som gammelgäddan i sjön. Min bror fångade dem båda. Han kunde lika gärna ha fällt en rasande björn med en slangbella. Så stolt var jag över att ha varit med och bistått med burken, hållit i årorna.

Med tiden fick fjärilintresset stå tillbaka till förmån för fotboll och fiske. Flera år senare
trampade jag denna grusväg och lade märke till att fjärilarna hade försvunnit. Jag trodde att
det berodde på mig och våra fjärilfångster. Vi hade fångat för många, beskattat resursen för hårt. Idag ler jag åt min vånda där och då men känslan av förlust och skuld finns kvar trots att jag vet att fjärilarnas frånvaro knappast beror på min och min brors iver med de vita fjärilshåvarna. När de gamla ängarna och hagarna omringats av tät gran och förvandlats till grästäckta gläntor utan sina forna ängsblommor är det som om ett par strängar brustit på skogens harpa. Fjärilarna som dansade gläntans höga toner har försvunnit och melodin delvis upphört.

Min blick följer de makligt vajande grantopparna och det blir uppenbart för mig. Granarna
hummar dovt och mossor och lavar vyssar mig lugn. Mitt sökande efter mening i tillvaron
hamnar i ett nytt perspektiv. Vilken stämma spelar jag i denna orkester som jag kallar
ursprung? Inte bara min stämma för den delen. Mitt uttryck och bidrag är ju en del av mina
medmänniskors och samtidigt en förlängning av förfädernas musik i ett tidlöst och
oupphörligt orkesterspel.

I gläntorna längs den tuvbeklädda vägen ned till Astas saknar jag fjärilarnas diskant. Jag
hörde och jagade den vindlande melodin som barn. Jag ville spara den för evigt. Trots att jag är långt ifrån gammal hör jag den sällan idag. Det är så bedrägligt lätt att vänja sig. Så lätt att glömma hur det skulle kunna vara. När jag besöker min barndoms landskap med fötterna på skenbart samma tuvor är det som om det har slagit lock för mina öron. Det är smärtsamt uppenbart att gräsets och granens bastoner saknar en vindlande melodi.

Björn Eriksson, 2010-09-04, Uppsala

 
Sidan uppdaterad: 2014-03-17. Sidansvarig: erika.hagegard@slu.se

SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har verksamhet över hela Sverige. Huvudorter är Alnarp, Skara, Umeå och Uppsala.
Tel: 018-67 10 00 • Fax: 018-67 20 00 • Org nr: 202100-2817 • webbredaktionen@slu.se • Om webbplatsen