Centrumbildningar och projekt
Centrumbildningar och projekt

Centrum för ekologisk produktion och konsumtion (EPOK)

2016-02-08

Agroekologi kan spela viktig roll för hållbar intensifiering

Foto: Pelle Fredriksson

Ekologiskt lantbruk, integrerad produktion och agroforestry är exempel på tillämpningar och system som bygger på agroekologi. I en omfattande brittisk studie visades att det med sådana system och tillämpningar kan finnas potential att samtidigt förbättra både produktivitet och miljö.

Studien ”The role of Agroecology in Sustainable Intensification” har genomförts av Organic Research Centre och Game and Wildlife Conservation Trust”. I studien undersöktes hur agroekologiska metoder och förhållningssätt ur ett brittiskt perspektiv kan bidra till hållbar intensifiering.

Begrepp i tiden

”Hållbar intensifiering” är ett begrepp som ofta används för att beskriva en riktning för lantbruk och livsmedelsproduktion som kan svara mot utmaningar som ökad världsbefolkning, tryggad livsmedelsförsörjning och bevarande av resurser. Detta tolkas ibland som en ökning av produktionen med mer effektiv, men potentiellt också ökad, användning av insatsmedel och teknik. Men även miljöskydd måste beaktas, liksom bevarande och förnyelse av ”naturkapital” och ekosystemtjänster. I rapporten konstateras att det nu finns ett växande samförstånd att hållbar intensifiering måste innebära inte bara ett undvikande av mer miljöskada, utan också ett stärkande av miljön.

”Agroekologi” är ett annat begrepp som uppmärksammas allt mer som ett förhållningssätt när det gäller att förena miljömässig hållbarhet och produktionsmål genom att betona tillämpningar av ekologiska kunskaper och principer för att utforma och förvalta system för jordbruksproduktion.

Agroekologi på olika nivåer och varierade tillämpningar

Rapportförfattarna delar in hur agroekologin kan införlivas i livsmedelssystemen i tre olika nivåer:

  1. Fokus på byte till alternativa metoder och insatsvaror i syfte att minska eller ersätta externa syntetiska och icke-förnybara insatser.
  2. En fullständig omformning av hela produktionssystem på gårdsnivå.
  3. Fokus på lantbruk som ett aktivitetssystem där människan ingår och där frågor om arbetskraft, kunskaper och kompetens på gården såväl som samverkan mellan producenter, aktörer i livsmedelskedjan och konsumenter ingår.

De konstaterar att det gjorts många försök att tillämpa agroekologi på en skala som sträcker sig från att använda vissa metoder eller tekniker till mer väldefinierade agroekologiska produktionssystem, allt från integrerat växtskydd, miljö- och resursbevarande jordbruk (conservation agriculture), ekologiskt lantbruk, biodynamiskt jordbruk, till agroforestry, permakultur och många liknande varianter. I denna studie valde de att fokusera på integrerad odling (”integrated crop management”) och bevarande jordbruk, ekologiskt lantbruk och agroforestry.

Prestanda gentemot målsättningar

En kombination av vetenskapligt granskad och annan litteratur, liksom databaser och liknande, har i studien använts för att beskriva och bedöma prestandan hos agroekologiska system och strategier och jämföra dem med mer konventionella angreppssätt på hållbar intensifiering. Författarna valde att begränsa sig till fem olika målsättningar för produktionen:

  1. Produktivitet
  2. Kolinlagring, växthusgasutsläpp och energianvändning
  3. Biologisk mångfald som är relaterad till ekosystemtjänster
  4. Mark och vattenresurser
  5. Lönsamhet

Bedömningarna som presenteras visar att de olika agroekologiska tillämpningarna skiljer sig åt i hur de förhåller sig till dessa målsättningar och att det existerar både synergieffekter och målkonflikter. I rapporten (och i den fyrsidiga sammanfattningen, se nedan) redovisas i tabellform hur olika agroekologiska metoder och produktionsformer förhåller sig till de utvalda målsättningarna.

Helhetsgrepp är bättre

Författarna drar slutsatsen att agroekologiska perspektiv kan tillämpas för såväl jordbruksproduktion som för bredare frågor som rör samhälle, miljö och livsmedelssystem. Agroekologiska metoder, såsom växtföljd och samodling, biologiskt växtskydd eller kvävefixering med hjälp av baljväxter är inte metoder som exklusivt bara kan användas av en viss grupp lantbrukare. Men, poängteras det, synergieffekter mellan flera olika metoder är inte att förglömma. Agroekologin betonar fullständig omformning av lantbrukssystemet hellre än att bara byta ut enskilda metoder eller insatsmedel. I vissa fall, som till exempel för ekologiskt lantbruk, kan en kombination av metoder infogas i regelverk och skapa mervärden som konsumenter är villiga att betala extra för.

Olika angreppssätt ger olika resultat

I rapporten sammanfattas att agroekologiska angreppssätt kan:

  • Uppehålla eller öka produktiviteten, med undantag för ekologiskt lantbruk där skördarna kan vara avsevärt mindre på grund av restriktioner när det gäller ”agrokemiska” insatsmedel. Ekologiska lantbrukssystem kan dock ha samma eller bättre produktivitet per mängd producerad vara sett i relation till andra insatsmedel och resursanvändning.
  • Bidra till att minska användningen av icke-förnybar energi, både per arealenhet och per mängd vara, även om de mindre skördarna gör denna fördel räknat per mängd produkt mindre för ekologiskt lantbruk.
  • Bibehålla eller öka den biologiska mångfalden och öka effektiviteten hos ekosystemtjänster som är kopplade till biodiversitet. Väl planerade och skötta agroforestry- och ekologiska system har större potential för detta än integrerade system.
  • Bibehålla ”naturkapital” i form av bördig jord och vattenresurser som ett resultat av försiktigare bearbetning (till exempel minskad plöjning) och minskad användning av förorenande insatsmedel.
  • Bibehålla eller öka lönsamheten för lantbruk genom att effektivare användning av insatsmedel minskar utgifterna och att en större mångfald av produkter produceras, samt när det gäller ekologisk produktion, att få möjlighet att sälja till ett högre pris som kompenserar för mindre skörd.

Win-win och målkonflikter

Det konstateras vidare att det finns både ”win-win-situationer”, som för till exempel agroforestry, och målkonflikter, som när det gäller till exempel ett negativt samband mellan produktivitet och biologisk mångfald i ekologiskt lantbruk. När hög avkastning per arealenhet beror på icke-förnybara insatser och försämring av naturkapitalet, behövs kompromisser för att uppnå långsiktig hållbarhet. Det illustrerar även behovet av att bibehålla funktionell biodiversitet i produktiva jordbrukslandskap för att leverera ekosystemtjänster som kan möjliggöra minskad användning av icke hållbara insatsmedel och metoder.

Bättre kunskapssystem och politiska styrmedel är nödvändigt

Sammantaget, menar författarna att det är tydligt att agroekologiska angreppssätt kan ge väsentliga bidrag till hållbar intensifiering, men att det måste understödjas av ett förbättrat kunskapssystem (utbildning och rådgivning samt forskning med aktivt engagemang från lantbrukare), liksom av politiska styrmedel.

Många olika strategier behövs

Slutligen betonas att det knappast finns något enskilt koncept som kan leverera alla fördelar samtidigt – en mosaik av olika angreppssätt riktade mot olika behov kan sannolikt ge bättre sammanlagt resultat och utgöra en försäkring om en enskild strategi visar sig fungera dåligt i praktiken.

Karin Ullvén

Publicerat av: Janne Nordlund Othén
 

Sök bland nyheter

Från datum:
dag månad år

Till datum:
dag månad år

Ange ett sökord:


SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, har verksamhet över hela Sverige. Huvudorter är Alnarp, Uppsala och Umeå.
Tel: 018-67 10 00 • Fax: 018-67 20 00 • Org nr: 202100-2817 • Om webbplatsen