Bekämpningsmedel i ett historiskt perspektiv

Människan har länge använt sig av kemikalier för att motverka skadeangrepp av olika slag. Ett tidigt sätt att skydda trä från svampangrepp var exempelvis att måla med Falu rödfärg, som bland annat innehåller koppar och zink som motverkar svamptillväxt. På slutet av 1800-talet användes även en del kemikalier som växtskyddsmedel i jordbruket i Sverige, till exempel koppar- och svavelpreparat mot svampangrepp i frukt och potatis. Man använde också naturens egna gifter, exempelvis nikotin, mot insektsangrepp. Användningen av bekämpningsmedel i jordbruket tog fart runt mitten av 1900-talet. Riskerna för hälsa och miljö uppmärksammades dock inte till en början.

Snabbt ökande användning efter andra världskriget

DDT, som kanske är det mest kända miljögiftet, introducerades under 1940-talet tillsammans med en del andra organiska föreningar för bekämpning av insekter och svampar. Även kvicksilverföreningar fick ökande användning. Dessa användes för betning av utsäde från tidigt 1920-tal men då importen försvårades under andra världskriget började de produceras i Sverige, och då i den mycket giftiga metylkvicksilverformen. Under andra världskriget ökade kunskaperna om syntetiska kemikalier snabbt genom forskning kring kemiska stridsmedel. Många av de tidiga insektsmedlen var till exempel organiska fosforföreningar som är närbesläktade med nervgaser. Antalet medel och användningen ökade sedan kraftigt efter kriget. Framförallt utvecklades nya ogräsmedel och användningen av dem ökade under 1960-talet.