Teckomatorp och hormoslyr väcker svensk opinion
Användningen av bekämpningsmedel i Sverige ökade till mitten av 1970-talet, största ökningen stod ogräsmedel för. Opinionen mot bekämpningsmedel växte och i Sverige kom den snabbt att riktas mot fenoxisyror, kemikalier som användes för att bekämpa ogräs på åkern och lövsly i skogen. Speciellt het blev debatten kring hormoslyr, en fenoxisyra som ofta spreds med flyg över skogshyggen. Hormoslyr innehöll fenoxisyran 2,4,5-T, där dioxin ofta bildades som biprodukt vid tillverkningen. Det innebar att på många platser där 2,4,5-T spreds fanns det en risk för att man också spred dioxin, vilket är ett mycket toxiskt och svårnedbrytbart gift.
Kunskapen om vikten av rätt hantering var bristfällig och i mitten av 1970-talet rekommenderade ansvarig myndighet att bekämpningsmedelsrester skulle brännas eller grävas ned. I mitten av 1970-talet avslöjades också att man vid BT Kemi i Teckomatorp, där bekämpningsmedel tillverkades, grävt ned tunnor med giftigt avfall på sitt område. Saneringen av området pågår än idag.
Spridning i miljön från ”vanlig” användning uppmärksammas
Länge handlade debatten om allt utom den plats där det mesta av bekämpningsmedlen spreds, nämligen åkern. Man antog att de olika preparaten bröts ned till ofarliga beståndsdelar efter att bonden sprutat åkern. Så var det inte. I mitten av 1980-talet började man fundera på vart de tog vägen. Till mångas förvåning fann man rester av bekämpningsmedel i vattendrag runt om i Sverige. Även grundvattnet var förorenat på många håll. Till och med regnet visade sig innehålla rester av bekämpningsmedel. För att komma ifrån problemen med de långlivade och fettlösliga bekämpningsmedlen hade istället mer lätt nedbrytbara men samtidigt också mer vattenlösliga substanser utvecklats. Det innebar att risken ökade för att bekämpningsmedlen skulle försvinna från åkern och istället hamna i vattendrag eller grundvatten.