Tillståndet i sjöar och vattendrag

Användningen av växtskyddsmedel spelar en viktig roll för att säkra goda skördar men medför också en risk att skadliga ämnen kommer ut i den omgivande miljön. Växtskyddsmedel som sprids på jordbruksmark kan föras med regnvattnet ned genom marken, ned till grundvattnet eller via ytavrinning, erosion och dräneringsflöden ut till vattendrag och sjöar. På sin väg bryts de ned, oftast till mer ofarliga substanser, men en del når vattenrecipienten och kan då orsaka skador på växter och djur i vattenekosystemet och utgöra ett hot mot dricksvattenkvaliteten.

Riskerna för skador har minskat

När växtskyddsmedel började användas i större skala under 1950 talet, användes medlen i början utan större kunskap om vilka negativa effekter som kan uppträda i miljön. Långlivade ämnen som ackumulerades i näringskedjor användes, exempelvis DDT. När kunskapen ökade om riskerna med spridning av bekämpningsmedel infördes striktare regler för vilka ämnen som ska få användas. Framförallt långlivade och bioackumulerande ämnen skulle undvikas. Mängden ämnen som används har minskat under de senaste årtiondena. Hanteringen och spridningen av ämnena har också blivit bättre. Allt detta har gjort att riskerna för oavsiktliga skador i miljön har minskat. Detta gäller särskilt för risken att ett ämne ska kunna ha en långtidsverkan och långsamt kunna bygga upp halter i miljön som är skadliga för växter och djur.