Växtskyddsmedlens spridningsvägar i miljön

Från åker till bäck eller grundvatten

Svenska undersökningar har visat att omkring 0,01-1 procent av den mängd växtskyddsmedel som används i ett område kan spridas till närliggande vattendrag via ytavrinning och utlakning.

Ytavrinning. Växtskyddsmedel kan följa med vatten som rinner av från fältets yta till närmaste dräneringsbrunn eller vattendrag. Vid ett kraftigt regn kan marken vattenmättas och regnvattnet rinner av på markytan och tar med sig lösta substanser och jordpartiklar. Ju längre tid det gått mellan bekämpningstillfället och ett kraftigt regn desto mindre är risken för att växtskyddsmedlet hamnar i bäckar och åar. Dessutom är risken för ytavrinning kopplad till vilken typ av jord det besprutade fältet består av. Struktursvaga mo- och mjälajordar har större risk för ytavrinning än lerjordar med stabil struktur eller genomsläppliga och grövre sandjordar. Risken för ytavrinning minskas om vattendragens kanter i anslutning till fältet är bevuxna. Det finns internationella studier som visat att ytavrinningen ensamt stå för förluster omfattande flera procent av den mängd växtskyddsmedel som använts i ett område.

Utlakning. Det vatten som marken inte kan lagra vid regn eller bevattning transporteras nedåt i markprofilen och hamnar i dräneringsledningar eller går vidare ned i grundvattnet. Växtskyddsmedel som löst sig i markvätskan följer med i vattnets rörelse. Risken för utlakning är störst i jordar där vattnet lätt rinner igenom. Det gäller exempelvis sandjordar och sprickiga lerjordar.

Genom ytavrinning och utlakning via dräneringledningar kan växtskyddsmedel föras vidare ut i vattendragen. De kan via utlakning genom marken också hamna i grundvattnet.