Projekt om spridningsvägar för kemiska bekämpningsmedel till ytvatten

Bakgrund

Vid godkännande av bekämpningsmedel görs bedömningar av riskerna för den omgivande miljön med hjälp av modeller. Ämnen ska bara godkännas om de inte bedöms nå ytvattenmiljön i halter som har oacceptabel påverkan på vattenlevandeorganismer. Inom miljöövervakningen hittar vi ofta bekämpningsmedelsrester i vattendrag i jordbruksområden i halter som riskerar att ha biologiska effekter. För att komma till rätta med detta problem får man antingen låta bli att godkänna dessa substanser eller vidta olika försiktighetsmått eller motåtgärder för att minska riskerna för spridning till omgivande vatten. Frågan är vilka insatser som ger mest effekt? Detta beror i sin tur på hur substanserna hamnar i vattnet. Vilka spridningsvägar är viktiga och vilka förekommer sällan under svenska förhållanden? Det finns olika vägar en substans kan transporteras från det besprutade fältet till omgivande vatten. Det kan ske via vindavdrift vid själva spruttillfället, genom ytavrinning då substansen antingen är löst i vattenfasen eller bunden till partiklar (erosion) eller via utlakning och transport genom marken till dräneringssystem.

Det finns fortfarande stora kunskapsluckor i Sverige kring den relativa betydelsen av dessa olika transportvägar och hur den varierar för substanser med kontrasterande egenskaper och vid olika markförhållanden, samt var i landskapet transporten sker.

Syfte

Syftet med detta projekt är att ge kunskap kring vilka transportvägar till ytvatten som är viktigast för olika typer av bekämpningsmedel. Vi vill framförallt få en bättre förståelse för betydelsen av ytavrinning och erosion för förluster av bekämpningsmedel i Sverige. Detta ska göras genom fältmätningar i avrinningsområdesskala i ett av de fyra svenska typområdena för bekämpningsmedelsövervakning.

Genomförande

Studieområde

Mätningar kommer att göras inom typområdet E21 i Östergötland, ett av fyra avrinningsområden som ingår i det nationella miljöövervakningsprogrammet för pesticidförluster från jordbruksmark, d.v.s. den verksamhet som drivs av oss på uppdrag av Naturvårdsverket. E21-området, som har en stor andel öppna vattendrag, kännetecknas av stor variation vad gäller jordarter, allt från svallsand till morän och lersediment, och ett varierat lantbruk med olika grödor som i sin tur medför olika bekämpningsbehov. Inom detta avrinningsområde intervjuas lantbrukare varje år om vilka odlingsåtgärder de tillämpar på varje fält (grödor, gödsling, pesticidspridning, val av produkt, dos etc.). Vi har också god kännedom om fältdränering genom en särskild enkätintervju. Dessutom finns data på avrinning och koncentrationer av pesticider i vattendraget vid utloppet från området sedan 10 år tillbaka, liksom studier av vattendragets sediment. Information om markegenskaper (textur, mullhalt) har också samlats in och finns tillgängligt för tre olika djup i markprofilen vid 60 olika provplatser inom området.

Metoder

Vi kommer att kvantifiera den relativa betydelsen av de olika spridningsvägarna genom att jämföra mätningar av bekämpningsmedelsrester i ytvatten (vattendragen och dräneringssystem) med enkla mått som speglar sårbarheten för olika spridningsvägar som bygger på en detaljerad markkartering av området. Provtagningarna kommer att utföras synoptiskt, dvs. på många platser samtidigt, så att en helhetsbild av den rumsliga variationen i spridningen genereras. Förutom att spåra spridningsvägarna för ett antal utvalda bekämpningsmedel som används av lantbrukarna i området kommer vi även att utnyttja ett naturligt spårämne, 18O, som ger information om transporttiderna för vatten ’från regn till bäck’.

Projektgrupp

Jenny Kreuger, Bo Stenberg, Nicholas Jarvis och Mats Söderström från Inst. för Mark och Miljö, SLU, samt Kevin Bishop från Inst. för Vatten och Miljö, SLU.