Grävningsteknik
Utdrag ur Markinventeringens utbildningskompendium.
Text: Ola Löfgren
En bra grävningsteknik kan spara mycket tid och kraft. Att gräva på ett olämpligt sätt ökar också riskerna för obehag och skador. Att gräva effektivt är för SK:s del framför allt en fråga om praktisk erfarenhet av grävning i obruten moränmark. Det går inte att ge detaljerade anvisningar för hur en spade "ska" hanteras, eftersom ett visst sätt att gräva inte självklart är bäst för alla i alla lägen. Se det följande främst som synpunkter och tips som genom erfarenhet visat sig kunna fungera bra. Det är klokt att innan man sätter igång med grävningen försöka "läsa av" markytan, för att i möjligaste mån förutse och undvika hinder. Genom att stöta lätt med spadspetsen kan man upptäcka block strax under humusen och få en uppfattning om hur de ligger. Av ljudet kan man eventuellt också grovt bedöma storleken.
Vid grävning i skogsmark träffar man ideligen på rötter av varierande grovlek, särskilt om gropen hamnar nära större träd. Om rötterna är så grova att man inte kan gräva av dem, kan man försöka att eventuellt komma förbi vid sidan eller vika undan roten. Ofta går ingetdera, särskilt inte om det är många rötter. Man måste då välja mellan att slå av rötterna med spadkanten eller - om rötterna är många eller särskilt grova - flytta gropen åt sidan. Hur man ska göra måste bedömas från fall till fall och blir en kompromiss mellan vad som går snabbast och vad som orsakar minst skada på träd och buskar. Hur som helst ska man försöka göra så liten påverkan som möjligt (eftersom det är permanenta provytor)!
Morän är den dominerande jordarten i svensk skogsmark och grävbarheten varierar rätt mycket. De tre viktigaste faktorerna är:
- jordartens textur och blockighet
- grad av kompaktering
- skenhälla
Om marken är stenig och blockrik är den största svårigheten att över huvud taget få ner spaden i jorden och börja gräva; just i markytan finns inte mycket att få stöd mot för att bända med spaden. En spontan reaktion kan vara att då hacka och stöta, och ibland kan det vara effektivt. Visar det sig att marken ändå är hård och besvärlig, bör man dock inte fortsätta med ett "blint" hackande och framför allt inte envist stöta hårdare och hårdare; det är mycket påfrestande för armar och handleder och medför på sikt en klar risk för förslitningsskador. Effektivare och säkrare är att sätta spaden mot marken och med foten tynga ner den ordentligt; samtidigt jämkar och vrider man spaden åt olika håll, för att hitta ett läge där den hittar in i mellanrummen mellan stenar och block.
Det lönar sig oftast bättre att koncentrera sitt arbete på att lokalisera och arbeta loss enskilda stenar och block och lyfta undan dem, än att enbart "krafsa" i finmaterialet mellan blocken. När ett stort block dyker upp i en påbörjad grop måste man väga möjligheten att få undan det, mot att jämka ner gropen på sidan av blocket. Ser man bara en liten del av ett block är det lätt att överskatta storleken. Även små block kan sitta förvånansvärt hårt, så länge de är väl inbäddade i finmaterial. Ofta behöver man bända och bryta med spadspetsen för att få loss block, och meningen är att spaden ska tåla en hel del påfrestningar. Tar man i kraftigt kan bladet dock vika sig och i längden ta skada om det händer ofta. Att ta i av alla krafter lönar sig inte heller alltid; ofta är det mycket effektivare om man kan bända växelvis från olika håll med små rörelser.
Det är vanligt att blockigheten är störst nära markytan och att jorden blir mera lättgrävd djupare ner. Motsatsen förekommer dock. I två fall kan även blockfattig jord vara svårgrävd, nämligen vid vid kraftig skenhälla, samt vid mycket sammanpressad morän - pinnmo. I särskilt besvärliga fall påminner marken betänkligt om gammal dålig betong och något universalknep för grävningen finns knappast. Sådana gropar förekommer dock rätt sällan.
Sediment är i de flesta fall betydligt mer lättgrävda än morän. Undantag utgör de allra grövsta och de finaste sedimenten. Vissa lågsorterade, mycket grova, sediment, är det nästan hopplöst att få ner spaden i. Sådana jordar är dock inte så vanliga, och i många fall går det då ganska lätt att plocka materialet för hand. Sediment av främst mellansand och grovsand kan medföra att gropen lätt rasar igen, så att den måste göras betydligt större och vidare än annars. I gengäld är materialet mycket lättgrävt. Styv lera kan vara mycket tät och "seg" att gräva i, och man måste "betta" sig ner med många små tag. Under torrperioder kan lera hårdna till cementliknande karaktär, särskilt i ytan. Torksprickor kan i sådana fall underlätta arbetet lite.
Hög grundvattennivå kan ibland avsevärt försvåra jordmånsbeskrivning och mineraljordsprovtagning, även om själva grävningen inte är omöjlig.