Arbete med utvecklingsidéer inför nästa återinventering MI 2013-2022

Planering inför nästa omdrev, som är tänkt att starta år 2013, pågår. I detta arbete utvärderas motiven för varje moment i befintlig inventering och varje förslag om förändringar synas i sömmarna, med målet att så småningom kunna väva ihop det hela till en fungerande helhet.

Det är viktigt att inte alltför snabbt låsa inventeringens framtida utformning vid hur det hittills sett ut. Samtidigt är det inte realistiskt att bygga upp innehållet i en ny inventering utan rimlig hänsyn till de resurser som kan tänkas krävas. Till väsentlig del kommer det – som hittills – att handla om att försöka fördela en viss "resurspott" mellan delmoment med olika innehåll och angelägenhet; en resurspott som sannolikt inte blir mycket annorlunda än dagens. De två sammanhängande aspekter som utgör de främsta begränsningarna för inventeringens utformning är: ekonomi (som alltid), samt tillgänglig tid för fältarbete på varje provyta.

Sedan en preliminär fältinstruktion sammanställts krävs tester i fält under minst en säsong i något eller några fältarbetslag.

År 2013 skall det kunna gå att starta en tredje återinventering av ett urval av de från början ca 23 500 permanenta provytor som är ståndortskarterade alternativt markinventerade.

Riksskogstaxeringen har flera projekt på gång för att se över innehållet och omfattningen inför nästa återinventering. Inst. f. mark och miljö bevakar detta arbete och samarbete pågår för att skapa god integrering av kommande Markinventering.

Foto: Ola Borin, SLU 2004.

Det finns generellt en svårighet i att försöka inordna beskrivningar av kontinuerliga ekologiska gradienter i en i huvudsak ekonomisk och administrativt betingad indelning (som nu styr flertalet av Riksskogstaxeringens förekommande delningar av provytor). Ett rimligt antagande är att problem liknande detta kommer att bli allt vanligare inom RIS, när hänsyn ska tas till ett ökande inslag av biologiska frågeställningar.

I botten finns egentligen två problem, av olika natur men med nära beröringspunkter: Dels finns behovet av nya fältdata som bättre beskriver biologiska samband. Dels kommer sådana fältdata ibland att vara svåra att inordna i nuvarande databasstruktur. Ett angeläget och särskilt tydligt exempel är att en fältklassifikation av olika typer av övergångszoner (ekotoner) på grund av sin successiva karaktär inte på något bra sätt kan inordnas under en datastruktur som bygger på skarpa gränsdragningar. Problemet ligger inte i att det är något fel på de kriterier som nu gäller för delning av provytor; biologiska fenomen kommer "respektlöst" att tvära över vilken skarpt definierad indelning man än väljer. Prinipiella aspekter på dessa problem bör belysas djupare!

I Markinventeringen beskrivs endast en delyta (den arealmässigt största), och detta kan i vissa fall medföra "bias" i materialet, eftersom väntevärdesriktiga resultat i strikt mening inte kan erhållas med denna typ av design. Förmodligen är eventuella systematiska fel till följd av detta negligerbara, men frågan bör utredas ytterligare.

Vidare är hantering av delytor inom hela datakedjan en mycket komplicerad och kostsam historia som måste ställas i relation till medelfelen på Markinventeringens data. Är all tid, möda och resurser som läggs ned på provytedelningar värd besväret?

Det finns substrat på provytorna, s.k. avvikande mark, som i tidigare inventeringar styrt utlägget av gropar för beskrivning och provtagning. Det bör utredas om dessa regler är ändamålsenliga och om de måste ändras i något stycke.
Huvuduppgiften inför nästa återinventeringsperiod (MI 2013-2022) är att identifiera exakt vad för slags markyta/mark som inte ska inventeras på provytan, avgöra i vilken omfattning sådana undantagna markslag ska registeras i datasamlaren, samt ställa upp regler för var man lägger ut gropen istället.  

För att ytterligare förenkla identitetsmärkningen av jordprovpåsar och minska på felkällorna bör möjligheten att använda streckkoder eller elektroniska chip på jordprovsetiketterna testas och utprovas. Med någon sorts penna direkt kopplad till datasamlaren skulle man helt kunna slippa manuell avläsning.

Under 80-talet utfördes en kontrollinventering på Ståndortskarteringen. Inför återinventeringen MI2003-2012 diskuterades frågan, men det ledde inte till något konkret resultat i praktiken - kanske främst pga. brist på medel. En tillräckligt omfattande kontrollinventering är angelägen av flera skäl och denna viktiga fråga bör åter upp på dagordningen inför nästa återinventering. Ett material bör tas in som utgör statistiskt underlag för skattningar av metodens tillförlitlighet i "skarp" tillämpning. Även material som belyser vad inventeringsgruppen för året har för spridning i olika bedömningar, samt nivån på bedömningarna, bör tas in på kurser. Utbildnings-/kalibreringstiden bör därför förlängas. Bara vetskapen om att man i fält kan bli kontrollerad ökar datakvaliteten. Kontrollrutiner för kontors- och labortoriearbetet bör också arbetas igenom.