Planteringens utformning

Det är intressant att fundera över hur man formger ett område som detta, då det både handlar om stora förändringar av markanvändningen och införande av nya inslag i ett rent odlingslandskap.
Att forma och gestalta ett 30 ha stort område innebär att man tvingas fundera över flera saker parallellt. Det som i stor utsträckning har styrt är att ta tillvara platsens karaktär. Metoden går att använda sig av igen, men att göra exakt likadant som i Snogeholm någon annanstans går inte.

Utformningen blir betydelselös utan platsens närvaro.
I utformningen ville vi betona det böljande landskapet och samtidigt understryka höjdryggarnas öst-västliga riktning. Planteringsförslaget bygger bl.a. på att de ”uppåtgående” stråken, dalgångarna, lämnas oplanterade, medan skogen främst planteras på höjderna.

Tidigt bestämdes att en fullplantering av området vore olyckligt. Anledningarna följer nedan:

• Öppna stråk ger variation och en småskalighet som överensstämmer med det omgivande landskapet.
• Öppna stråk och andra oplanterade delar är viktiga för att undvika monotoni under minst de närmaste 30-50 åren, särskilt vid större planteringar omfattande flera hektar. För tillgängligheten, både för vilt och friluftsliv, är det viktigt med öppna stråk särskilt under ungskogsfasen.
• Vi ansåg det innebära en onödigt stor förändring av landskapsbilden att få en kompakt trädridå direkt inpå den allmänna vägen.

Utformningen har stor betydelse också för forskningen. Till exempel är det intressant att låta samma komponent förekomma i flera olika situationer i landskapet.
I Snogeholm används vad som kallas trappstegsmodellen, ex komplexitetsstegen med jämförelsen mellan för det första plantering av en enda trädart inom ett bestånd, för det andra plantering av samma art plus ytterligare en art, och för det tredje plantering av en hel uppsättning av nyckelarter för en fullödig skogsbiotop.