Kontinuerliga fiskeribioloigska undersökningar i inlands- och kustvatten har utförts sedan mitten av 1800-talet, påskyndade av den försörjningskris som då var akut. Bl.a. ledde detta till inrättandet av fiskeriintendenttjänster och till hårda restriktioner beträffande redskapsanvändning. Detta uppskattades inte av den fiskande befolkningen och myndigheternas agerande utgjorde en del av grunden till Strindbergs bild av dåtidens övermänniska i boken "I havsbandet".
Efter många riksdagsdiskussioner inrättades så småningom försöksanstalter för fiskodling i först Finspång och sedan i Aneboda. Den senare utgjorde kärnan i "Södra Sveriges Fiskeriförening" och blev även en utbildningsanstalt för statens fiskeritjänstemän. Genom limnologins grundare Einar Naumann - verksam vid Aneboda - kom anläggningen genom Lunds Universitets limnologiska institution att bli en grundpelare för uppbyggnaden av limnologin som en internationell vetenskap. I början på seklet inrättades även stationer i Kälarne (1922) och i Älvkarleby (1915).
Den första nationella satsningen
I en utredning 1917 föreslogs inrättandet av en nationell Undersöknings- och Försöksanstalt för sötvattensfisket med ett huvudkontor och laboratorium i en stadsvåning i Stockholm och en odling i Kälarne. Även Aneboda var då på tal. 1928 föreslogs ett förverkligande av utredningen, som gick ut på remiss.
Wallenberg träder fram
Även under denna tid var försörjningssituationen i landet svår och K. A. Wallenberg - dåtidens ledande bankman - agerade kraftfullt för att genom egna donationer till universitet och myndigheter bygga upp forskningsinstitutioner för att bl.a. förbättra den svenska försörjningssituationen. Under remisstiden erbjöd han jordbruksdepartementet att Knut och Alice Wallenbergs stiftelse skulle upprätta "ett fullt tidsenligt centrallaboratorium för insjöfisket, ävensom eventuellt inköpa Kälarnes fiskodlingsanstalt". Lantbruksstyrelsen hemställde om "tacksamt mottagande av donationen".
Anstaltens uppförande
Efter en proposition i riksdagen 1930 beslöts att uppföra den föreslagna anstalten på Drottningholms kungsgårds mark på Lovön (nuvarande Ekerö Kommun) efter att hovet haft invändningar mot en tänkt plats på Kärsön omedelbart öster om slottet. Byggnaderna (huvudbyggnad och 2 bostadslägenheter) ritades naturligtvis av slottsarkitekten Grut och anläggningen kom dessutom att inbegripa vetenskaplig utrustning samt omliggande mark med dammar och fiskerätt i Mälaren.
Totala kostnaden uppgick till 315.000 kronor. Anläggningen var modern och innehöll rum och utrustning för såväl kemiska analyser, bakteriologi, vägning (!), fotografering och stora rum med akvarier och kläckningskärl samt naturligtvis ett bibliotek. Anläggningen hade redan då en egen vattenanläggning med tappställen över hela huset för såväl renat som orenat Mälarvatten.
Laboratoriets utveckling
Sötvattenslaboratoriet (Sölab), som anstalten kort kommit att kallas efter att 1948 ha blivit en del av den då instiftade Fiskeristyrelsen (sedermera Fiskeriverket), blev en centralpunkt för den vidare utvecklingen av forskning rörande fisk och fiskrelaterade vattenproblem i Sverige. Mycket berodde detta på de få och vetenskapligt mycket framstående chefer som laboratoriet haft (Gunnar Alm, Sven Runnström och Gunnar Svärdson), och som starkt präglat laboratoriets verksamhet.
Under hela perioden har grundläggande problem som fiskars invandring och utbredning, konkurrens, predation och genetik varit ledande forskningsområden tillämpade på fiskevård rörande arter eller artgrupper som gädda, abborre, ål, sikar, öring, röding och kräftor.I dagens historiska perspektiv förefaller laboratoriets största insatser varit knutna till inomartskonkurrens hos fiskarter, vattenregleringsproblematiken i fjällen (inkl introduktion av Mysis relicta), introduktionen av signalkräfta och artbildningsfrågor rörande sik och röding. Inom dessa områden har laboratoriet varit internationellt ledande.
Genom särskilda uppdrag rörande vandringsfisk och genom den s.k. Vatteninspektionen vid laboratoriet kom detta också att bli fröet till den omfattande märkningen av lax i Östersjön (dagens Laxforskningsinstitut i Älvkarleby) respektive dagens Naturvårdsverk.
Första juli 2011 avvecklades Fiskeriverket. Sötvattenslaboratoriet fortsätter nu sin gärning och utveckling under SLU, Sveriges LantbruksUniversitet.