Otoliter som åldersbestäms kan också användas för att precisera när en art leker.
Analys av otolitsmikrostrukturer som infördes 1996-97 (Mosegaard and Popp-Madsen, 1996), gör en noggrann och exakt delning mellan de tre grupperna, höst, vinter och vår-lekare.
Idag tillämpas denna metod på ett slumpmässigt antal individer i alla danska och svenska sillprover från Skagerrak och Kattegat för att separera bestånden .
De två största och viktigaste lektyperna är vårlekande sill från västra Östersjön och höstlekande sill från Nordsjön. Dessutom innehåller fångsten också ett osäkert antal av vårlekande lokala lekbestånden i Kattegatt/Skagerrak området.
För att bestämma lektyp tittar man på otolitens kärna, vilken framträder då otoliten slipas med hjälp av olika kornstorlek på slippapper. Tillväxtzoner i kärnan studeras sedan i stereolupp.
Vårlekande sill identifieras genom breda, distinkta tillväxtzoner, vilka ökar snabbt nära centrum av otoliten. Dessa kommer oftast från Rügen i nordöstra Tyskland . Det finns också ”lokala” bestånd i fjordarna, där zonerna är täta nära centrum av otoliten för att sedan öka i bredd längre från kärnan.
Höstlekande sill identifieras genom täta tillväxtzoner och med låg kontrast mellan dem. Alla tillväxtzoner tycks ha samma bredd. Ofta ser man en sk ”streckkod” struktur ( ett litet område med tätare tillväxtzoner) ungefär 200 micron från centrum.
Vinterlekande sill har högre kontrast mellan ringarna än på höstlekande. Regelbundna tillväxtzoner med ökande avstånd. Efter ungefär 200 micron ökar tillväxten markant.