Förvaltning på beståndsnivå
I en ideal situation har man ett genetiskt distinkt bestånd som man fiskar på och fisket förvaltas separat från andra bestånd. Då är det relativt lätt att följa beståndens utveckling och reglera fisket så att de behåller sin livskraft.
I praktiken är detta sällan fallet, utan fisket och förvaltningen sker på stora geografiska områden med flera olika bestånd. En förvaltning som tar hänsyn till beståndsstrukturen bör ske på för varje art anpassade förvaltningsenheter, som bör innefatta områden inom vilka individerna har utvecklat liknande anpassningar.
Lämpliga enheter kan för arter med små genetisk skillnader vara ett helt havsområde. För arter med extrem genetisk variation eller andra viktiga skillnader i egenskaper kan ett mindre vattenområde som kan förvaltas nationellt, till exempel en älv eller en havsvik, vara förvaltningsenheten.
Syftet är att värna om enskilda bestånds särprägel och reproduktionsförmåga och att inte beskatta dem för hårt. Risken är annars att en viktig del av artens biologiska mångfald går förlorad genom att egenskaper som gör att fisken kan anpassa sig till ändrade miljöförhållanden försvinner. Det är också viktigt att ta beståndsstrukturen i beaktande vid skyddet av ett områdes produktionsförmåga.