|
Den sjuprickiga nyckelpigan är en av de vanligaste arterna i Sverige. Den är beroende av bladlusdiet för att kunna föröka sig men äter även pollen, svampsporer och annat organiskt material för att överleva.
Liksom flertalet andra svenska nyckelpigor övervintrar den som fullbildad i täta grupper på särskilda platser, ofta i anslutning till vattentorn, bergknallar och andra högt belägna platser i landskapet. Ett feromon (pyrazin) bidrar till att nyckelpigorna samlas i dessa övervintringsgrupper (1).
Från övervintringsplatserna flyger de på våren ut till det omgivande landskapet och många landar så småningom i vårsådda stråsädesgrödor som korn och havre. Tillsammans med de predatorer, som finns på plats, bidrar de till att bygga upp en biologisk bekämpningsresurs som kan möta inflygning av bladlöss till stråsädesfälten. Under migrationen från vinterkvarteren söker nyckelpigorna efter platser där det finns, eller sannolikt kommer att finnas mat/bytesdjur. I detta sökande efter gynnsamma platser (habitat) medverkar en rad olika beteendestyrande faktorer.
Såväl botanisk mångfald som förekomst av bytesdjur och doft från bytesdjurangripna växter har betydelse (2). Nyckelpigornas bidrag till den biologiska bekämpningen av bladlöss i korn är beroende av att de inte invandrar till fältet försent. Idealiskt sker invandringen strax efter grödans uppkomst innan bladlössen hinner anlända och etablera sig. Under de senaste åren har en ny art, Harlekin-nyckelpigan (Harmonia axyridis), från Nordöstra Asien spritt sig i på många håll exempelvis i Nordamerika och Europa. Den har importerats och med mänsklig hjälp spritts för att bidra till förstärkt biologisk bekämpning. Tyvärr har det dock visat sig när skadedjuren tar slut den ger sig på inhemska nyckelpigearter och konkurrerar ut dem.
|