Ur: Handledning för miljöövervakning - Undersökningstyp Påväxt i rinnande vatten − kiselalgsanalys Version 3:1: 2009-03-13
» Här finns en utrustningslista Glöm inte fältprotokollet!
Provtagningsmetodik
Prov tas från en ca 10 m lång provtagningssträcka, som är representativ för lokalen när det gäller bottensubstrat, vegetation, vattendjup och vattenhastighet. Provtagningssträckan omfattar helst hela vattendragets bredd; annars så långt ut i vattendraget som är möjligt, beroende på djup- och strömförhållanden. Området närmast strandkanten undviks dock. Vid återkommande provtagningar i ett vattendrag används fasta provtagningssträckor. Läget anges med x/y-koordinater med hjälp av GPS, samt relateras till fixpunkter på land och dokumenteras med skiss och foto. Påväxten ska helst tas från stenar utan trådformiga alger/mossa och stenarna ska ha befunnit sig under vatten i minst fyra veckor före provtagningen. Områden med låg strömhastighet eller kraftig skuggning bör undvikas, utom när de är karakteristiska för provtagningslokalen.
För att få ett representativt prov av kiselalgssamhället används minst fem stenar, som är tillräckligt stora för att inte flyttas under normala strömförhållanden. Ca 10-25 cm i diameter brukar vara lämpligt – större kan vara svåra att hantera. På näringsfattiga lokaler samt när endast små stenar förekommer, bör antalet stenar ökas till minst tio. Stenarna skall väljas så att den övre ytan inte är täckt av andra stenar. Stenarna lyfts från bottnen och sköljs försiktigt så att löst sedimenterat material fås bort. Därefter borstas den övre ytan av stenarna med ny/väl rengjord tandborste och materialet sköljs ner i en plastvanna eller liknande. Tag ungefär 200-500 ml åvatten i ett litermått; mängden är beroende av vilken storlek på burk som används. Om åvattnet är klart kan det användas direkt; om det är grumligt bör det filtreras genom ett planktonnät (helst 10 μm). Observera att nätet måste rengöras noggrant mellan provtagningslokalerna. Håll stenen över vannan, borsta den övre ytan och skölj ner materialet i vannan med små mängder av vattnet. Borstningen och sköljningen upprepas åtminstone tre gånger på varje sten. När alla stenarna borstats ska vattnet i vannan vara tydligt grumligt.
Saknas stenar på lokalen, eller om samtliga stenar är täckta av trådformiga alger eller mossa, kan prov tas från vattenväxter. Delar av levande vattenväxter plockas/klipps av och läggs i en burk med 200-500 ml vatten. Det är viktigt att inte använda vattenväxter som håller på att brytas ner, och inte heller enbart nya skott, där algsamhället inte har hunnit utvecklas. Burken skakas kraftigt, varefter växtmaterialet kramas ur och avlägsnas.
Sand, lera eller mjukbottenmaterial samt trä/pinnar bör undvikas som substrat. Substrattyp och antal borstade stenar ska anges på fältprotokollet. Materialet blandas noggrant och hälls i två 100-250 ml burkar. Om levande material ska analyseras fylls även en liten burk på ca 20 ml. Låt de stora burkarna stå tills materialet sjunkit ordentligt (helst ett par timmar) och dekantera därefter av ca 2/3 av vätskan och ersätt med 96 % etanol. (Om burkarna förvaras mörkt och kallt, t.ex. i kylväska med frysklampar, kan fixeringen göras vid provtagningsdagens slut.) Den ena burken skickas till den som skall analysera provet och den andra sparas, om något skulle hända med försändelsen. Den lilla burken förvaras mörkt och svalt och skickas ofixerad, senast dagen efter provtagningen, till experten för analys av levande material. Andra möjliga fixeringsmedel, t.ex. Lugols lösning eller ca 2 %-ig formalinlösning, finns angivna i SIS 2003.
Om det finns stora mängder synlig påväxt på provtagningslokalen tas ett prov och läggs i en liten burk, plastpåse e. dyl. med åvatten. Täckningsgraden anges på fältprotokollet. Om bakteriepåväxt finns (gråvita/beiga tofsar), även i mindre mängd, tas ett separat prov av denna och förekomsten måste noteras i fältprotokollet. Proven förvaras mörkt och svalt och skickas så fort som möjligt till den som skall analysera dem.