Kvävedynamik vid odling av höstvete med förfrukterna höstraps, ärter och havre

Gynnsam efterverkan i höstvete (stråsäd) av oljeväxter och trindsäd i jämförelse med stråsäd som förfrukt har beskrivits i ett flertal undersökningar. Vid odling av höstvete efter olika grödor, och med nedplöjning av växtresterna, rangordnade sig höstveteskördarna efter dessa förfrukter enligt Olofsson (1993) i ordningsföljden vårrybs = ärter > havre > korn > vete. Merskördarna av höstvetet efter våroljeväxterna och ärterna , i jämförelse med förfrukt höstvete, uppgick till 1000 kg/ha. Ärternas och oljeväxternas förfruktseffekt beror delvis på gynnsam kväveefterverkan. Knudsen et al. (2002) i Danmark och Engstöm & Gruvaeus (1998) i Sverige anger i medeltal 40 kg N/ha respektive 34 kg N/ha lägre optimal N-giva till höstvete efter höstraps än efter stråsäd. Efter ärter erhöll Knudsen et al. (2002) på motsvarande vis 28 kg N/ha mindre gödselkvävebehov hos höstvete. En annan orsak till bättre efterverkan är oljeväxternas och ärternas sanerande inverkan på skadegörare i efterkommande gröda som tex. rotdödare (Gaeomannomyces graminis) i höstvete. Ökad kväveutlakning under vinterhalvåret efter skörd av höstraps och ärter (Sieling et al. 1997, Knudsen et al. 2000) tyder på att kväveprocesser vid odling av dessa grödor leder till ansamling av nitratkväve i marken efter mognaden. I syfte att beskriva kvävedynamiken i jord och efterkommande gröda efter höstraps och ärter, i jämförelse med stråsäd (havre), och belysa hur dessa förhållanden påverkar avkastning, proteinhalt, optimal kvävegödsling och utlakningsrisk vid odling av höstvete som eftergröda, genomfördes en undersökning med nio tvååriga försök i södra Skåne 1999-2004. Denna undersökning ligger till grund för ett doktorandprojekt och syftar till att ge underlag för att bättre kunna anpassa kväveförsörjningen till höstvete med dessa förfrukter och minska risken för N-förluster. I försöken såddes höstraps, havre och ärter i storrutor år 1 och därefter höstvete med stigande gödselkvävemängder 0-240 kg N/ha fördelat på 7 smårutor i varje storruta år 2. Vid skördemognad av förfrukterna och på senhösten därefter återfanns större N-mängder i marken efter höstrapsen och ärterna än efter havren i ogödslat led. Från senhösten och fram till tidig vår minskade mineralkväveförråden, uppenbarligen beroende på förluster under vintern. På våren återstod likväl mest N efter höstraps och därnäst efter ärter men i mitten på maj, i början på stråskjutningen, fanns inga skillnader mellan de olika förfrukterna och N-mängden i jorden var då rel.låga. Från mitten på maj fram tills höstvetet nått sen degmognad i början av augusti hade vetet tagit upp mest kväve från marken efter höstrapsen och därnäst efter ärterna vid alla fyra provtagningstillfällena som gjordes under växtsäsongen. Totala kvävemineraliseringstillskottet efter förfrukterna höstraps, havre och ärter uppgick under denna period till i medeltal 118, 92 respektive 112 kg N/ha. Denna kvävefrigörelse var större och hade mer betydelse för grödans N-försörjning än de mindre övervintrande mineralkväveförråden. Kvävefterverkan efter höstrapsen och ärterna kan omräknas till kvävegivor på 43 respektive 33 kg N/ha med 60 % utnyttjande grad av gödselkvävet. I medeltal var veteskördarna 1000 kg/ha större efter höstraps och ärter än efter havre oavsett gödslingsnivå vilket troligen berodde på förfrukternas sanerande egenskaper och förbättrande av jordstruktur. Den sjukdomsbegränsande effekten framgår av att stigande kvävegivor inte kunde kompensera det skördebortfall som den sämre förfrukten havre medförde. Den ekonomiskt optimala kvävegivan till höstvetet efter förfrukt höstraps och ärter blev i medeltal 25 respektive 18 kg N/ha lägre än efter havre samtidigt som skördarna var 700 kg/ha högre än med havre som förfrukt. Variationerna i de ekonomiskt optimala kvävegivorna kan relateras dels till variationer i skördenivå på försöksplatserna och variationer i kväveefterverkan efter förfrukterna.