Är svenska nötkreatur en potentiell smittkälla för amyloidos?
Amyloida sjukdomar förekommer hos de flesta däggdjur (exv AA-amyloidos, TSE, Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom). Amyloiden består av protein som aggregerat på ett specifikt sätt och bildat fibriller som i sin tur bildar större aggregat. Amyloidinlagringar kan vara lokaliserade till ett organ och ger då upphov till lokaliserad amyloidos eller spridda i kroppen med systemisk amyloidos som följd. Amyloidinlagringar skadar cellerna och stör det drabbade organets normala funktion. Det finns runt 30 kända proteiner som bildar amyloid, ofta i samband med olika sjukdomstillstånd. Amyloida fibriller detekteras med Congoröd färgning och är dubbelbrytande i polariserat ljus, diagnosen ställs därför histologiskt.
Systemisk AA-amyloidos förekommer hos framförallt äldre nötkreatur, samt hos människor med ledgångsreumatism. Man har kunnat visa att möss som äter amyloida fibriller och samtidigt har en pågående inflammatorisk process utvecklar AA-amyloidos i hög utsträckning (1), vilket betyder att systemisk AA-amyloidos potentiellt skulle kunna smitta via infekterade livsmedel. I Japan har man hos äldre nötkreatur utan någon historia av inflammatoriska sjukdomar kunnat påvisa 5% incidens av amyloid i njurarna (2), och man har även påvisat amyloid i muskelvävnad hos djur i normalslakten (3). Motsvarande siffror för svenska nötkreatur är ej kända.
I det här projektet kommer vi samla in njurar och muskelvävnad från 50-100 nötkreatur äldre än 4 år som slaktas på Lövsta slakteri. Vävnaderna kommer fixeras, snittas, färgas med Congorött och undersökas i polarisationsmikroskop för påvisande av amyloid. Vidare kommer vävnader från djur där man kunnat påvisa amyloid användas för immunohistokemiska undersökningar för att fastställa vilket protein som amyloiden består av.
Projektet genomförs på Institutionen för anatomi, fysiologi och biokemi, avd för biokemi med Anna Rising och Jan Johansson som handledare samt i samarbete med Per och Gunilla Westermark på Uppsala Universitet.
Kontaktperson är Anna Rising, Anna.Rising@slu.se
Påverkan av klippning och täcke på värmevgivning och återhämtning efter arbete
I Sverige rekommenderar myndigheterna att täcke endast bör användas när det behövs för att skydda mot låg temperatur, nederbörd eller insekter (DFS, 2007). Icke desto mindre lägger många hästägare rutinmässigt täcke på sina hästar även när de hålls i varma stall. Klipning av vinterpälsen sker oftast för att få hästarna att arbeta mer effektivt genom bättre värmeavgivning vid arbete. Ännu har inte effekterna av detta studerats i höst och vinterklimat, och resultaten är motstridiga när det gäller återhämtningsgrad hos klippta och oklippta hästar med täcke.
Den här studien (Studie 3) kommer att genomföras under hösten/vintern 2012. Hästarna kommer att genomgå ett kort standardiserat träningsprogram. Fysiologiska mätningar kommer att genomföras före, under och efter träningen. Hästarna kommer att testas med: 1) full päls, 2) full päls och täcke under återhämtningen, 3) vänster eller höger sida klippt, 4) helt klippt, 5) helt klippt med halvtäcke, 6) helt klippt med heltäcke.
Utförligare information om projektet hittar du här.
Om du vill veta mer om projektet, kontakta oss gärna:
Kristina Dahlborn kristina.dahlborn@slu.se Tel 018 67 21 86
Elke Hartmann elke.hartmann@slu.se Tel 018 67 21 47