Magnesiumklorid i ensilage för att skydda mot kalvningsförlamning

Kalvningsförlamning, som hänger ihop med klinisk hypokalcemi, är ett vanligt förekommande problem hos mjölkkor i Sverige, och i genomsnitt behandlas drygt 3 % av korna av veterinär för kalvningsförlamning varje år. Dessutom drabbas ett okänt antal av subklinisk hypokalcemi, vilket kan leda till andra sjukdomar. Det är känt att surgörande foder, t.ex. foder med ett högt innehåll av kloridjoner, kan minska risken för kalvningsförlamning och subklinisk hypokalcemi. Problemet kan vara att få korna att äta surgörande tillskott, då man ofta får tillsätta stora mängder salter för att få önskad effekt. Även magnesium, eller egentligen brist på magnesium, påverkar risken för kalvningsförlamning, då magnesiumbrist leder till att korna inte är lika snabba på att anpassa sig till kalciumförlusterna som uppstår när de börjar producera mjölk.

Syftet med det här försöket var att se om det var möjligt att, genom att tillsätta magnesiumklorid vid inläggningen av ensilage som fodrats till sinkor, förbättra magnesiumstatusen hos korna, samt påverka deras syra-basstatus åt det sura hållet, och därigenom få positiva effekter på kalciumbalansen runt kalvning. Magnesiumklorid uppblandat med vatten tillsattes till ensilage vid pressningen till balar. I försöket ingick tre behandlingar som gavs till kor och kvigor under de sista tre veckorna före kalvningen. Behandlingarna bestod i ensilage med magnesiumklorid, ensilage utan magnesiumklorid och ensilage utan magnesiumklorid men med tillskott av magnesiumoxid vid utfodringen för att magnesiumhalten skulle bli samma som för de som fick ensilage med magnesiumklorid. Kvigorna deltog i försöket framför allt för att studera om magnesiumkloridensilaget ledde till ett försämrat foderintag.

De preliminära resultaten visar att magnesiumkloridtillsats i ensilaget påverkade kornas syra-basstatus precis runt kalvningen, mätt som en sänkning i urin-pH. Däremot sågs ingen effekt på halten av kalcium i plasman. Långt från kalvningen syntes den ökade magnesiumtillförseln som en ökad utsöndring i urinen, men från ca tio dagar före kalvningen var det ingen skillnad mellan grupperna.

Resultaten tyder på att den surgörande effekten av magnesiumkloridensilaget inte var tillräcklig för att påverka kornas syra-basbalans.