Inom ramen för fortlöpande miljöanalys utförs på institutionen för husdjurens utfodring och vård studier där vi har tittat närmare på djurens betesbeteende i olika typer av naturbetesmarker och betets näringsinnehåll och avkastning på dessa marker. Föredrar nötkreatur som betar på naturbetesmarker vissa typer av vegetation? Medverkar betesdjuren till en näringstransport inom betesmarken från näringsrika till näringsfattiga ytor?
(Foto: Eva Spörndly)
Många Svenska naturbetesmarker är heterogena och består av många vegetationstyper. Vegetationstyperna i de naturbetesmarker vi studerat har delats in i vegetation som växer på: -frisk, -torr, -skuggig och -fuktig mark. Därutöver fanns även en vegetationstyp som kännetecknas av att den växer på näringsrik, gödselpåverkad mark. Det handlar om vegetation som växer på sådan permanent betesmark som tidigare gödslats eller använts som åker men som numera ingår som en del i naturbetesmarken. Utifrån botaniska inventeringar i varje beteshage delades varje hage in ytor med de olika vegetationstyperna som förekom i hagen. Mätningar och beteendeobservationer genomfördes i nio olika naturbetesmarker i Mellansverige. Vanligtvis förekom alla fem ovannämnda vegetationstyper i varje hage men i några fall var antalet vegetationstyper bara tre.
Beteendestudierna visade att nötkreatur som har tillgång till mycket bete (som i denna studie) är selektiva och de väljer i första hand att beta i den vegetationstyp med högst näringsinnehåll. Detta var främst den gödselpåverkade vegetationstypen, den som mest liknar betesmark på åker. I andra hand valde djuren att beta på den friska vegetationen som också hade ett högt näringsinnehåll. Både den gödselpåverkade och den friska vegetationstypen hade även en jämförelsevis god betesproduktion, även om betesproduktionen var avsevärt lägre än vad som rapporteras för åkermarksbete. Den blöta vegetationen bestod till stor del av tuvtåtel som är en växt med lågt innehåll av energi under större delen av säsongen. Trots att avkastningen på den blöta vegetationen var hög föredrog djuren att beta på tidigare gödslad mark eller på frisk mark såsom nämnts ovan. Enligt studien vilade djuren gärna i samma områden som de betade men här fanns i vissa fall undantag, fanns en torr plats med lagom fläkt och bra utsikt återkom djuren gärna till samma plats för vila.
Utifrån denna studie tycktes risken för att djuren skulle bidra till en näringstransport ej vara stor då resultaten av beteendestudien visade att djuren i mycket stor utsträckning avgav träck och urin där de betade, i detta fall på den gödselpåverkade marken. Det är dock viktigt att framhålla att några direkta mätningar av bortförsel och tillförsel av kväve till olika ytor inte har gjorts. Denna studie bygger främst på beteendeobservationer av djurens betesval samt noteringar om på vilken vegetationstyp djuren avgav träck och urin.
Inom ramen för ett nationellt FOMA projekt där man inventerar Sveriges naturbetesmarker medverkar institutionen till att man även inventerar de djur som betar där. SLU är ansvarig för projektet som kallas NILS, Nationell Inventering av Landskapet i Sverige och projektet finansieras av Naturvårdverket. NILS inventeringen genomförs för att kunna följa upp Sveriges naturbetesmarker och se hur markerna och den biologiska mångfalden påverkas bl.a. av hur den hävdas, vilken typ av djur som betar den och hur många djur. Det är också viktigt för att se vilka marker som inte hävdas alls samt att se hur skötseln av markerna förändras och hur detta då påverkar vegetationen. Betestrycket har stor betydelse för växterna då vissa av växterna gynnas av ett hårt betestryck medan andra gynnas av ett lågt betestryck.
Vill du veta mer?
Kontakta Eva Spörndly, eva.sporndly@slu.se