När isen går upp allt tidigare...

Dagen då isen släpper har kommit tidigare och tidigare, framför allt i södra Sverige. Detta kan innebära att algernas växtsäsong förlängs och att dricksvattnet behöver mer och dyrare rening på grund av en ökande humushalt. Varmare vintrar påverkar självklart också skridsko- och badsäsongen.

På våra breddgrader är vintern en ganska händelsefattig tid för livet i sjöar och vattendrag, men dagen då isen släpper är en brytpunkt för livet i sjön. Denna dag är också viktig för klimatforskare.

Gesa Weyhenmeyer vid SLU:s institution för miljöanalys har följt islossningstidpunkten i svenska sjöar från 1960-talet och framåt, och hon har sett en tydlig trend - islossningen kommer allt tidigare. Men det ser inte likadant ut i hela landet.

Kraftigare förändringar i söder

- Om vintern är en grad varmare än normalt i norra Sverige kommer islossningen fyra dagar tidigare, men i södra Sverige är bilden en helt annan, berättar Gesa Weyhenmeyer. Längst i söder innebär en sådan temperaturhöjning att islossningen kan komma upp till 35 dagar tidigare.

Att skillnaden är så pass stor beror på att temperaturkurvan är betydligt flackare vid vinterns början och slut i södra Sverige. I norr faller temperaturen snabbare på senhösten, och den stiger också snabbare på våren. Detta är ett exempel på att en global uppvärmning kan ha ganska olika följder i olika regioner.

Tidigare algtillväxt

Varmare vintrar kan påverka sjöarna på en mängd sätt. Mer regn och mindre snö och tjäle kan leda till större flöden i vattendragen och kraftigare utlakning av näringsämnen under vintern.

En tidigare islossning innebär också att växtplankton kan börja växa tidigare på våren. Även cyanobakterier ("blågröna alger"), som gillar varmare vatten, kan börja växa tidigare på året. Det har hänt i både Vänern, Vättern och Mälaren. I själva verket kan allt växt- och djurliv i sjön påverkas, i större eller mindre grad.

- Hur ett varmare klimat kommer att förändra våra sötvattensekosystem på lång sikt vet vi inte, men vi kan se vad som har skett under de senaste årtiondena.

Världsunika mätserier

SLU satsar mycket på fortlöpande miljöanalys, och en förutsättning för Gesa Weyhenmeyers forskning är Sveriges unikt långa mätserier av olika miljödata. När det gäller långtidsdata för islossning är Sverige världsledande, men många egenskaper som rör vattenkvalitet har mätts regelbundet under åtminstone 20 år.

Och vattenkvaliteten har förändrats. Sedan 1984 har vattnet t.ex. blivit i genomsnitt tre procent mörkare varje år, och återigen är det i södra Sverige som förändringarna går snabbast.

- Vad som hänt är att sjövattnet innehåller alltmer humusämnen. Skälet är förmodligen att tillflödet av humus kan bli betydande under de allt längre perioder då sjöarnas avrinningsområden är otjälade.

Dyrare rening av dricksvatten

Ökande humushalter förändrar ljusförhållandena i sjöarna och kan därmed också påverka förekomsten av såväl alger som organismer högre upp i näringskedjan.

Humusrikare vatten kan också påverka dricksvattenförsörjningen. Det kan bli både svårare och dyrare att rena vattnet och det kan även bli aktuellt att byta vattentäkter. Flera kommunala vattenverk följer nu Gesa Weyhenmeyers forskning med stort intresse. Bland annat vill man ha hjälp med att identifiera sjöar som ligger i riskzonen.

Klimatet styr inte allt

Alla förändringar behöver dock inte ha med klimatet att göra. Under de senaste 20 åren har t.ex. halterna av sulfatsvavel och nitratkväve minskat stadigt i sjöarna.  Den viktigaste  förklaringen till detta är att tillförseln av dessa ämnen via nederbörden har minskat. Vilken betydelse det varmare vinterklimatet kan ha haft är idag oklart.

Att klargöra hur olika kemiska och biologiska förändringar i sjöarna hänger samman med förändringar i klimat och nedfall är en rejäl utmaning för Gesa Weyhenmeyer och hennes kollegor.

Att halterna av sulfat och nitrat sjunker kan vara både bra och dåligt.

- Förmodligen kommer problemen med försurade sjöar att minska i framtiden, men om tillgången på kväve blir sämre kan vi få större problem med kvävefixerande, och potentiellt giftbildande, cyanobakterier.

Text: David Stephansson