- Mitt patos är att försvara den biologiska allemansrätten. Alla länder är mer eller mindre beroende av varandra.
Forskare Carl-Gustaf Thornström, Centrum för biologisk mångfald (CBM), kämpar både mot internationell lagstiftning och mot multinationella företags försök att monopolisera genetiska resurser.
Samtidigt som stora läkemedelsbolag och lantbruksföretag försöker patentskydda allt fler grödor och biologiska material för egen vinning, strävar många nationer efter kontroll i fråga om sina egna naturresurser. Följden blir en allt mer sluten och revirhävdande naturresursmarknad.
- Jag är emot patent i annuella grödor och jag är emot nationell suveränitet på det biologiska området, säger Carl-Gustaf.
Enligt honom är det, förutom patentlagstiftningen, i huvudsak tre olika internationella överenskommelser som reglerar rättigheterna och skyddet av naturresurser i världen. Först och viktigast är Biodiversitetskonventionen (CBD) som tillkom under förhandlingar i Rio 1992. Den reglerar i stort tillträde och nyttjande av biologiskt material och biotekniker i de omkring 175 länder som ratificerat konventionen.
Carl-Gustaf menar att konventionen i praktiken innebär en nationalisering av de genetiska resurserna. Den ger också ett skydd av traditionell kunskap som ursprungs- och lokalbefolkningen har, en sorts immaterialrätt, vilket får avsevärda konsekvenser för dess nyttjande.
Sätter minimistandard
World Trade Organization (WTO) kom överens om ett tilläggsavtal om intellektuella egendomsrättigheter (TRIPS) vid sitt möte i Marrakesh 1994. Avtalet sätter en minimistandard för vad som måste skyddas som intellektuell egendom (IP).
FN-organet Food and Agricultural Organization (FAO) behandlade i Rom 2001 internationella frågor kring växtgenetiska resurser för livsmedel och lantbruk. FAO antog då regler för allmänt tillträde till och vinstdelning (ABS) för 35 olika grödors genpool. Reglerna stärker den nationella integriteten och syftar även till ökad global livsmedelssäkerhet.
Avtal i konflikt
De olika överenskommelserna, parallellt med företagens genetiska patentjakt, leder till att den biologiska allemansrätten begränsas och att det som förut var en fri rättighet idag har blivit ett reglerat tillträde (i bästa fall). Mer och mer av de tidigare allmänna naturresurserna har samtidigt blivit privat egendom, alternativt hamnat i kooperativ eller statlig ägo. Dessutom står de olika avtalen delvis i konflikt med varandra, menar Carl-Gustaf.
Många länder, främst i tredje världen, har efter de internationella överenskommelserna skapat en omfattande nationell lagstiftning till skydd för det egna landets intellektuella och genetiska resurser. En botaniker från Sverige som t ex åker till Indien och samlar växter, och sedan försöker föra ut dem utan myndigheternas medgivande, kan råka illa ut och t o m hamna i fängelse, skrev tidningen Universitetsläraren den 27 april förra året i samband med en intervju med Carl-Gustaf.
- Vad blir det kvar för forskarna att göra? Vi kan lägga ned all forskning om alla länder står på sig. Indien och Brasilien är värst på detta. Skrota Biodiversitetskonventionen!
- Ägandet av biologiskt material så som det har utvecklats är orealistiskt. Det politiskt korrekta ställs mot det tekniskt, biologiskt möjliga i ljuset av det samhällsekonomiska försvarbara. Carl-Gustaf kom tidigt i kontakt med växtförädlarrätten. Han var under tolv år ansvarig för ett växtsamarbete om oljeväxter, som t ex raps, ryps och senap, mellan SLU, Svalöf AB och Indien. Genom sina kontakter med SLU skolades han i växtgenetikens policyfrågor.
Vill rädda forskningen
Han har i över femton års tid arbetat internationellt med frågor kring patentskydd/ privatägande och vetenskap, bland annat genom organ knutna till Världsbanken och FN. Han sitter t ex på ett EU-mandat som sakkunnig i den konsultativa gruppen för internationell jordbruksforskning (CGIAR). I ett 40- tal böcker och rapporter har han belyst problem och frågeställningar "för att rädda forskningen".
Hans mission är tydlig: att öppna gränserna för att rädda både tillämpad forskning och grundforskning till mänsklighetens fromma. Men hans budskap träffar ofta döva öron.
- Ingen vill känna sig berörd. Jag har SLU:s omöjligaste uppdrag.
- De flesta forskare i Sverige har ingen kunskap om detta, eller tror att de inte berörs, säger Carl-Gustaf.
Hans kamp mot både ett alltför restriktivt skyddsregelverk, och mot dem som försöker utnyttja luckor i detta för egen vinning, gör att han får byta sida ibland. Vid ett tillfälle kan han energiskt försvara en nation mot "biopirater",för att en annan gång kräva forskares rätt gentemot nationer som inte vill tillåta utförsel av biologiska prover.
Ovetande om regler
Exemplet Galapagosöarna, som han besökte tillsammans med en SLU-delegation 2003 i syfte att säkra den unika floran och faunan i området, är talande. Han fick veta att ett amerikanskt forskningsfartyg skulle komma för att göra provtagningar på ögruppen. På Darwinstationen fick Carl-Gustaf veta att man inte hade några regler för hur dylika tillträden skulle gå till. Detta trots att moderlandet Ecuador sedan 1996 har stränga lagar rörande tillträde till genetiska resurser.
Under ett antal förvecklingar på olika politiska nivåer, liksom anklagelser från en miljögrupp som kallade fartygets besättning för biopirater, befann sig Carl-Gustaf plötsligt i rollen som förhandlare åt Ecuador, om än utan mandat. Han försökte bl a ordna ett avtal som skulle hävda landets rätt till vinstdelning om forskningsproverna ledde till kommersiella produkter. Än idag är inte historien helt klarlagd. Den kompliceras av att det slutliga avtalet bara delvis är offentliggjort, och att det därför inte går att avgöra om det följer Biodiversitetskonventionen - samt att USA ännu inte har ratificerat denna konvention.
Linnéfärd på grumligt vatten
Ett annat, aktuellt och motsatt exempel är seglatsen för 1700-talsreplikan från Ostindiska kompaniet, segelfartyget Götheborg, där Carl-Gustaf assisterar i tillträdesförhandlingar. Det är bl a en marinzoologisk, vetenskaplig expedition "i Linnés kölvatten" som besöker en rad länder på sin seglats till Kina. Strax före avresan hösten 2005 mötte Carl-Gustaf en av expeditionsmedlemmarna, som sa att man redan strukit både Brasilien och Indien från listan på de länder man skulle samla in prover från. Orsaken var de nationella labyrintvägar inom byråkratin som väntade ifall de ansökte om tillstånd.
Carl-Gustaf menar att bevarande, uthålligt nyttjande och vetenskap som behöver samla in, kartlägga, systematisera och klassificera (t ex biologiskt material) startar med tillträde till det man behöver undersöka. I praktiken kan gränsen vara stängd när man vet att det kan ta 1–3 år att ta sig igenom nämnda länders byråkrati - om man lyckas.
- Götheborg ska inte behöva söka tillstånd i 30 länder på 20 språk...
Som en lösning på de flesta ovanstående problem ser han immaterialrätten i patentlagstiftningen, vilken innebär att den som söker ett tidsbegränsat monopol på tillämpningen av en idé alltid ska redovisa varifrån ursprungsmaterialet kommer, och att detta har erhållits på basis av två principer: 1) förhandsmedgivande av folket, 2) på ömsesidigt överenskomna villkor.
- Om arbetet leder till en kommersiell produkt så kan man ha ett royaltyavtal.
Carl-Gustaf Thornström har föreslagit kurser vid SLU om Biodiversitetskonventionen och övriga regler. Han tycker att de borde vara obligatoriska för alla studenter, lärare och forskare på SLU. Nästa år håller han en sådan kurs i Svalöv för u-landsrepresentanter, 3–24 maj, på uppdrag av Sida. Han ska också ta fram ett underlag för en policydiskussion på svensk nationell nivå, på uppdrag av Vetenskapsrådet, Formas och SLU:s ledning.
Text: Mikael Propst