Rovdjursfrågan engagerar, och det finns ett stort behov av saklig information i debatten. Och sådan finns, bland annat tack vare SLU:s viltforskare, som vet mycket om djurens utbredning och levnadssätt.
De svenska stammarna av lodjur, varg och björn har vuxit kraftigt under de senaste tjugo åren. Både lo och varg har spritt sig till områden där de inte funnits på generationer. De stora rovdjurens framtid styrs till stor del av människans vilja att ha dem, och rovdjursforskare har mångas ögon på sig.
– Som rovdjursforskare måste man tåla att bli ifrågasatt, säger Henrik Andrén vid SLU:s viltforskningsstation i Grimsö. Somliga hackar på oss för att vi överhuvudtaget kan diskutera jakt på rovdjur, medan andra menar att vi underskattar stammarnas tillväxt. Därför är det extremt viktigt att vi vet vad vi verkligen mäter, att vi kan våra metoder och att vi gör korrekta analyser. Sedan är det beslutsfattarnas sak att dra slutsatser av våra resultat och väga samman olika samhällsintressen.
Forskningen vid Grimsö i Bergslagen handlar mycket om tillämpade frågor, som en stams livskraft och hur den påverkas av olika förvaltningsåtgärder (t.ex. fridlysning, skyddsjakt och jaktkvoter). Man undersöker också hur rovdjuren påverkar stammarna av bytesdjur och hur man kan förebygga skador på tamdjur som får, hundar och renar.
Rovdjurshälsning via gps
Att studera vilda bestånd av stora, skygga rovdjur som rör sig över väldiga områden och gärna i mörker är besvärligt. Pionjärerna var helt hänvisade till spårning i snö under vintern, men modern telekommunikation har revolutionerat rovdjursforskningen. Nu kan man följa enskilda individer, under alla årstider, och man känner till djurens kön och ålder.
Det började på 1960-talet, då man försåg djuren med radiosändare och följde varje djur på pejlingsavstånd. Idag har djuren halsband med gps-mottagare ("global positioning system", satellitbaserad lägesbestämning) som registrerar var djuren befinner sig vid förutbestämda tidpunkter. Det senaste är att forskarna får sms-meddelanden om var djuren befinner sig.
Forskarna kan dock inte bara sitta vid sina datorer. För att veta vad djuren gjort när de t.ex. befunnit sig länge på en plats måste platsen sökas upp och undersökas. Spår av slagna byten visar t.ex. vad och hur mycket djuren äter.
Lodjur i Småland?
Riksdagens mål för lodjur är att det ska finnas 300 familjegrupper i Sverige. Idag finns det omkring 250, vilket motsvarar ca 1 500 djur. För att nå målet krävs att lodjuren breder ut sig i Götaland. Grimsöforskarna har nämligen visat att födan, främst rådjur, inte räcker för fler lodjur i Svealand och södra Norrland. Och i renskötselområdet, där renen är basföda för lodjuren, är det bestämt att stammen inte ska växa.
Spridningen till Götaland går dock trögt, och det är de stora väst- och östgötaslätterna som bromsar. Radiomärkning har visat att unga honor oftast stannar inom några mil från moderns hemområde.
– De lodjur som tagit sig till skogrika områden långt söder om dagens revir är nästan uteslutande unga hannar, som gör upp till 20 mil långa vandringar, säger Henrik Andrén.
Radiomärkningen gör det också möjligt att fastställa vad djuren dör av. När det gäller vuxna lodjur är jakt den vanligaste dödsorsaken, och den illegala jakten tycks vara lika stor som den legala.
Släktträd för hela vargstammen
DNA-teknik är ett annat redskap som anammats av Grimsöforskarna, i ett samarbete med Lunds universitet. Den svensk-norska vargstammen har vuxit kraftigt under de senaste årtiondena, men den lider av ett allvarligt problem, nämligen inavel. Alla dessa vargar härstammar nämligen från ett vargpar och en ytterligare hanne som vandrat in från Finland.
Och forskarna har full koll på individernas härstamning. Genom att analysera spår av löpblod, hår och spillning som samlats in har de kunnat upprätta ett komplett släktträd, vilket är världsunikt när det gäller vilda djurstammar.
dna-analyser gör det därmed lätt att upptäcka om nya vargar invandrat österifrån. Analyserna visar också att dagens vargstam inte är släkt med de vargar som finns i skandinaviska djurparker.
Gränslösa möjligheter
I framtiden kommer ännu mer sofistikerad teknik att kunna utnyttjas. Om halsbanden förses med kamera kan man t.ex. följa jakttekniken ur djurets egen synvinkel. Och sensorer kan samtidigt mäta både puls och kroppstemperatur.
– Men först måste dagens teknik bli mer driftsäker, avslutar Henrik Andrén. Det finns mycket som kan krångla.