Vilka jordar läcker fosfor?

För att minska risken för algblomning i Östersjön måste vi bromsa tillförseln av fosfor från åkermarken. Speciellt viktigt är det att strypa tillförseln av löst fosfor eftersom den kan tas upp direkt av cyanobakterierna (blågröna alger), som ibland orsakar en giftig blomning.

Risken är stor för fosforläckage i delar av Blekinge och i norra Skåne. I en SLU-undersökning användes en ny analysmetod, och det visade sig då att tre procent av de karterade åkerjordarna i södra Sverige låg i riskzonen för fosforläckage. Sådana jordar bör inte fosforgödslas alls. Man kan också tänka sig att odla snabbväxande gräs, och föra bort vallmaterialet för att på sikt minska fosforhalten.

Problemet har varit att veta från vilka fält den mesta fosforn kommer. Fram till 1970 har man gödslat med stora mängder handelsgödsel, som bland annat innehåller fosfor, och ibland har stallgödslingen koncentrerats till vissa fält. Detta har lett till att vissa, känsliga jordar har nått en hög grad av fosformättnad.

Barbro Ulén vid SLU redovisar nu en ny analysmetod, som gör det möjligt att identifiera vilka fält som ligger mest i farozonen för att läcka löst fosfor. Metoden bygger på att det är innehållet av järn och aluminium som har den största betydelsen för jordens förmåga att binda till sig fosfor. I de kalkrika jordarna binds fosforn kemiskt till kalk, så där är metoden inte tillämplig.

I en vanlig så kallad AL-analys, som regelmässigt tas vid ett jordtest, kan innehållet av dessa två ämnen utläsas. Därmed kan man bedöma graden av fosformättnad på fältet. Metoden kan användas på jordar som inte är kalkrika och beräkningarna bör för lättare jordar också göras i alven.