Rovdjur reglerar dalripor

Antalet dalripor varierar mycket från år till år. Variationerna beror främst på att rovdjur tar olika mycket av riponas ägg och kycklingar olika år. Ripjakten verkar däremot inte ha någon inverkan på populationerna.

Varje år före jakt inventeras dalripor i 22 områden jämt fördelade i den svenska fjällkedjan. Inventeringen görs av länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland i samarbete med SLU och Svenska Jägareförbundet. Både områden som jagas och områden som är stängda för jakt inventeras.

Länsstyrelserna administrerar inventeringarna, Svenska Jägareförbundet tillsammans med frivilliga jägare och hundklubbar genomför själva inventeringarna och SLU analyserar resultaten som sedan skickas tillbaka till länsstyrelserna.

Stora variationer i rippopulationerna
Dalripan liksom många andra arter av småvilt uppvisar stora fluktuationer mellan år. Dessa variationer i täthet förklaras till största delen av att rovdjur tar ripornas ägg och kycklingar när det inte finns tillräckligt mycket smågnagare (se fakta till höger).

I Jämtland och Västerbotten är det ofta mellan tre till fyra år mellan år med mycket ripa. Det gör att man kan anta att rippopulationerna i norra Jämtland och Västerbotten kommer att öka år 2007, efter två år med låga tätheter.

I Norrbottens län är det mellan åtta till tolv år mellan riktigt bra ripår. Nu är det åter dags för en naturlig nedgång i antalet ripor, och flera år med låga populationsnivåer från och med år 2006. I Norrbotten är dock systemet inte lika klart bundet till hur mycket smågnagare det finns som i de övriga länen.

Ripor flyttar flitigt
Den jakt som bedrivs i dag har inte på något mätbart sätt påverkat rippopulationerna. Några få områden har högt jakttryck, men de allra flesta områden jagas relativt sparsamt. I områden som är populära att jaga i bör vi fortsätta att begränsa ripjakten för att inte riskera ett för högt uttag. Exempel på sådana områden finns i södra Jämtland där jakten under de senaste åren ökat.

Betydelsefullt i sammanhanget är hur stora områdena är som har högt jakttryck. Medeljägaren går oftast inte längre än mellan tre till sex kilometer från en väg. Dalriporna rör sig över betydligt större områden. Alla dalripehönor och cirka 20 procent av tupparna flyttar mer än fem kilometer. Förflyttningar upp till 30 kilometer är inte ovanliga. Riporna omfördelar sig över stora områden och denna omfördelning går ganska snabbt. Det innebär att ripornas aktivitetsområden är betydligt större än jägarnas.

Ur ett ripbiologiskt perspektiv så har vi i dag en långsiktigt hållbar jakt. Vi har bra uppföljning i form av både inventeringar, avskjutningsstatistik och ett tak för hur mycket jakt som maximalt tillåts i ett område. Ett nytt forskningsprojekt startar hösten 2007 för att undersöka hur man bäst bör förvalta större sammanhängade områden med högt jakttryck.