Minska fosforförluster nära källan!

Fosforläckage till sjöar och hav är en av orsakerna till de svåra algblomningarna vi har sett under varma somrar de senaste åren, inte minst i Östersjön. Läckaget begränsas effektivast så nära källan som möjligt, enligt en rapport från SLU i Uppsala. Det innebär att man med väl avvägd och utförd gödsling, skonsam jordbearbetning och markvård förhindrar att fosforn försvinner från åkern och hamnar i vattendrag, sjöar och hav.

Skillnader i klimat, hydrologi, jordarter och odlingsinriktning gör att situationen ser olika ut i olika europeiska länder och även inom länderna. I genomsnitt har åkermarken i Sverige en bättre fosforbalans än i Norge, England, Irland och Tyskland, och den får bara ett ytterst litet nettoöverskott. I djurtäta områden blir emellertid fosforöverskottet tydligt.

I södra Sverige minskar fosforkoncentrationen i jordbruksåar långsamt men statistiskt säkert. Liknande trender har även setts i norska jordbruksbäckar och i irländska vattendrag och kan bero på förbättrad gödsling, minskad djurtäthet och fler bevuxna kantzoner längs vattendragen m.m.

Fosforförluster från ett avrinningsområde kännetecknas av att 90 procent av transporten ofta sker från 10 procent av arealen och under 1 procent av tiden. Från några få fält i området och under ett par dagar kan alltså nästan hela årsförlusten av fosfor rinna ut i det aktuella vattendraget. Det är därför mycket viktigt att inrikta motåtgärderna till de fält eller delar av fält där risken är störst. Det kan t.ex. vara ett skifte som har mycket lättrörlig fosfor i jorden, ofta får stående vatten ovanför markytan eller bildar mycket sprickor genom vilka ytvattnet kan rusa ner till dräneringsdjupet.