Skogsbrukets belastning på havet liten

Läckaget av näringsämnen från den svenska skogsmarken till omgivande hav är stort. År 2005 var tillförseln cirka 37 000 ton kväve (nettobelastning) och cirka 1200 ton fosfor (bruttobelastning). Men den absolut största delen tillförs naturligt och orsakas inte av skogsbruket, konstaterar Stefan Löfgren vid SLU.

Stefan Löfgren är docent vid institutionen för miljöanalys vid SLU och har under flera års tid studerat transporten av kväve och fosfor från skogsmark till omgivande vatten. Han har även analyserat hur olika skogsbruksåtgärder påverkar läckaget.

– Läckaget av kväve från skogsmarken är vanligtvis lägre än det som tillförs via nederbörden. Det beror på att växande skogar tar upp kväve och att en del lagras i marken. Skogen är ett ganska slutet system både med avseende på kväve och på fosfor, säger Stefan Löfgren.

Om man räknar på den mänskliga påverkan på egentliga Östersjön så står skogsbruket för cirka en procent av kvävetillförseln och mindre än en procent av fosfortillförseln. Det innebär att skogsbruket relativt sett har liten betydelse för vattenkvaliteten i kustområden.

Låga halter men stora vattenvolymer
Men även om skogarna tar hand om större delen av det kväve och fosfor som tillförs via luften, läcker stora mängder näringsämnen ut till Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön. Forskarna förklarar det med att ungefär 70 procent av den svenska landarealen består av skog. Eftersom skogsarealen är så stor hamnar mycket av det regn och snö som faller över Sverige på skogsmark. Även om halten näringsämnen i avrinningen är låg, gör den omfattande volymen som totalt rinner av från skogsmark att mängden näringsämnen som når havet blir stor.

Skogsbruket bidrar med en procent av kvävet
Bidrag från olika skogsskötselåtgärder betraktas som mänsklig påverkan medan utlakning av kväve och fosfor från växande skog anses vara ett bakgrundsläckage som är svårt att minska. På merparten av den svenska skogsmarken bedrivs aktivt skogsbruk och forskarna vet att olika skogsbruksåtgärder ökar risken för näringsämnesläckage. Största risken är vid slutavverkning, vilket sker på cirka en procent av den produktiva skogsmarken per år.

– Det är svårt att urskilja skillnader i vattenkvalitet mellan opåverkade och skogsbrukspåverkade vattendrag. För att vi överhuvudtaget ska kunna se någon effekt av slutavverkning måste effekten vara större än det brus som orsakas av variationer i vädret. I praktiken innebär det att minst 20-30 procent av ett avrinningsområde måste avverkas för att vi ska kunna påvisa effekter i ytvattnet, säger Stefan Löfgren.

Däremot kan den lokala påverkan på skogsbäckar och skogssjöar vara stor enligt Stefan Löfgren. Där kan man ibland se ökat näringsläckage kopplat till slamflykt, ökade humushalter eller nitratläckage.