Genetik – kraftfullt verktyg i hundaveln

För lite mer än hundra år sedan fanns inga specifika hundraser. Då var alla rätt och slätt hundar i olika storlekar. Det var nämligen först i slutet av 1800-talet som man bestämde sig för att upprätta stamböcker för olika raser och bestämma specifi ka egenskaper och utseenden. På kort tid ”skapades” 300 hundraser som genetiskt blev isolerade från varandra. Det innebar också att olika raser så småningom blev behäftade med olika sjukdomsproblem.

– I och med att raserna upprättades fick vi en genetisk flaskhals. Därför är en del sjukdomar, som till exempel atopiskt dermatit, vanligare hos några hundraser, än hos hela den svenska hundpopulationen.

Det berättar Göran Andersson, professor i molekylär husdjursgenetik vid SLU. Hans forskargrupp har ambitionen att tränga in i hundkroppens allra innersta beståndsdelar för att förstå utvecklingen av olika sjukdomar. Forsk-ningen har stor betydelse för all forskning som rör hunden. Att hundens hela arvsmassa nu är kartlagd ger ytterligare dimension åt forskningsarbetet på molekylär nivå.

Söker i arvsmassan
– Vi har valt ut ett antal sjukdomar där vi i samarbete med klinikveterinärer, epidemiologer, nutritionist med flera, kartlägger hela bilden. Vår uppgift är att söka igenom arvsmassan för att hitta förändrade arvsanlag som kan vara bidragande orsak till sjukdom.

I fallet atopisk dermatit, en hudsjukdom som ger svår klåda, tror man att flera gener är inblandade för att sjukdomen ska bryta ut. Det kan dessutom vara olika gener hos olika raser samt att forskarna misstänker att sjukdomen debuterar i samband med någon form av miljöpåverkan, såsom pollen eller kvalster.

– Sjukdomar hos djur är många gånger lika komplexa som hos människor. Det finns därför ett stort komparativt värde, särskilt när det gäller hunden, eftersom den lever i människans miljö. Sjukdomar som drabbar djur drabbar ofta också människor, till exempel diabetes.

Molekylärgenetisk forskning kring sjukdomar innebär ett långsiktigt och tålamodsprövande arbete. För att vetenskapligt bevisa ett samband behövs ett stort antal sjukdomsfall och lika många friska individer som kontrollgrupp. Forskarna jobbar helst inom samma ras för att kartlägga sjukdomen, men de jämför gärna med andra liknande raser som inte har sjukdomen. Det finns hundar som aldrig eller sällan visar några kliniska symptom, men ändå bär på sjukdomen.

Många generationer
Ett avelsarbete måste alltid ses i ett långsiktigt perspektiv, oavsett djurslag. Det kan ta många generationer innan man på allvar ser eventuellt negativa effekter av selektiv avel. Det handlar i praktiken om 60–100 år när det gäller hundar. För den som väljer hanne till sin tik kan det vara svårt att inse vad det beslutet kommer att innebära för rasen i framtida generationer.

För att en hundras ska vara frisk och sund är det viktigt att det fi nns genetisk variation. Inom många hundraser används alltför få individer i aveln med nära släktskapsparningar och inavel som resultat. Genom molekylärgenetiken har dagens forskare fått ett kraftfullt verktyg som förhoppningsvis ganska snabbt kan ge positiva förändringar för olika hundraser.

– Målet med vår forskning är att få fram friskare hundar, betonar Göran Andersson. Det måste ske genom en avel där man väljer individer som inte bär på anlag för olika sjukdomar. För att kunna ge sådana rekommendationer måste vi bland annat utveckla test för olika genotyper och på det sättet hitta anlagsbärarna.