Vildfiskens vandring mot havet kartläggs

Uppföljningen av nedströmsvandrande lax och öring i Sävarån fortsätter och utökas med kontroll av uppströmsvandrande lekfisk och genetisk bestämning.

I Sverige finns det 14 vildlaxälvar kvar. Enligt Fiskerikommissionen för Östersjöns aktionsplan för laxfisk ska älvarna senast år 2010 producera minst 50 procent av den maximalt möjliga vildlaxproduktionen. Men hittills har grundläggande biologisk information saknats om hur mycket vildlax älvarna kan producera. Därför inledde SLU-forskare på uppdrag av Fiskeriverket en studie i Sävarån under år 2005 där man bland annat undersökt nedströmsvandringen av vild lax och havsöring.

Det är nu tredje året som SLU-forskare räknar unga laxar och havsöringar i skogsälven Sävarån på deras väg mot havet. Under maj och juni i år har fram till nu 982 vilda lax- och öringungar fångats, där 786 av dem märkts.

– Vi skaffar oss viktig kunskap om hur nedströmsvandringen går till och vilka miljöfaktorer som styr den. Den kunskapen behövs bland annat för att beräkna hur stor den naturliga produktionen av vildlax och öring kan vara, berättar Hans Lundqvist som leder projektet vid SLU i Umeå.

Med resultat från de två tidigare årens studier har SLU-forskarna kunna skatta produktionen av lekvandrande vildfisk i Sävarån till mellan 3000 - 4000 laxar och 500 havsöringar per år.

Vattentemperatur styrsignal för vandring
En lärdom från projektet är att vattendragets temperatur fungerar som styrsignal för när under säsongen som nedströmsvandringen sker. De unga laxarnas vandring i Sävarån var kopplad till en vattentemperatur på mellan 9-13 grader. Havsöringar startade sin vandring vid en lägre temperatur, mellan 6-12 grader. Den kunskapen kan komma att få stor betydelse för att minska den höga dödligheten för unga laxar och öringar i reglerade vattendrag.

Förbättrad förvaltning kräver mer kunskap
Nytt för i år är att även den uppströmsvandrande föräldrafisken kommer att märkas och provtas genetiskt. Förra årets prover visade att både lax och havsöring i Sävarån är genetiskt särskilda från andra laxstammar i hela Östersjöområdet. De många yngelutsättningar med ursprung från näraliggande älvar som gjorts det senaste seklet har alltså inte satt några genetiska spår. Det skulle kunna tyda på att samhällets stödinsatser i form av yngelutsättningar kan visa sig tveksamma att utföra. Detta kommer att följas upp.

– Vi blev förvånade över resultaten och kommer därför att arbeta för att utöka den genetiska uppföljningen och undersöka detta i fler vattendrag i den norra regionen. Den kunskapen behövs om vi långsiktigt ska säkerställa den vilda laxens och havsöringens fortlevnad, säger Hans Lundqvist.

En anledning till att yngelutsättningarna inte fått någon effekt kan vara att överlevnaden för fiskungarna är dålig. Kanske saknar de utsatta ynglen någon viktig egenskap som Sävarålaxen har.