Bekräftad marksmitta i svenska potatisfält
Ökande problem med potatisbladmögel och en allt intensivare fungicidanvändning även i färskpotatisodlingar har varit en trend under senare årtionden. SLU-forskare har kunnat visa att svampen nu kan föröka sig sexuellt även i Sverige, vilket leder till att marken redan tidigt på säsongen kan innehålla smitta. Men genom tre års uppehåll mellan potatisgrödorna kan problemen med marksmitta minskas betydligt.
Det är mycket svårt att i fält avgöra vilken smittkälla som orsakat angrepp av potatisbladmögel, Phytophthora infestans. Symptom på nedre delen av plantorna och på blad i kontakt med marken kan vara en indikation på att smittan kommit från oosporer i marken. Det går emellertid inte helt att utesluta att smitta från en brunrötad knöl skulle kunna ge upphov till samma typ av symptom.
För att kunna bestämma om sexuell förökning av bladmögel har någon praktisk betydelse är det nödvändigt att kunna fastställa om oosporer av P. infestans kan infektera potatisgrödor under svenska fältförhållanden. Varje oospor ger upphov till en ny individ och varje korsning kan ge upphov till tusentals oosporer. Alltså är förekomst av många individer inom ett begränsat område i ett angripet fält tidigt under säsongen ett tecken på markburen smitta.
Ingen genetisk variation visar på klonal förökning, det vill säga att smittan troligen kommer från infekterade knölar. Det enda sättet att särskilja enskilda individer (genotyper) är att samla in isolat och bestämma dessa med hjälp av genetiska markörer. För att göra detta har vi använt oss av så kallade mikrosatelliter.
Angrepp även i färskpotatisfält
De senaste tio åren har ofta de första rapporterna om bladmögelangrepp kommit från färskpotatisfält i södra Sverige. Tidigare var denna typ av odling ofta förskonad från bladmögel på grund av att man hann skörda innan sjukdomen uppträdde.
Orsaker till denna allt tidigare bladmögelstart är oklar. Marksmitta är dock en trolig förklaring, och det finns flera indikationer på detta. Exempel på sådana är att bladmögel förekommer vid grödans uppkomst och att angrepp uppträder på samma ställe i ett fält från år till år.
För att säkert bestämma om oosporer kan fungera som primär smittkälla samlades isolat av bladmögel in 2001 i ett fält på Bjärehalvön. I detta fält hade angrepp av bladmögel upptäckts när väven togs bort i mitten av maj. Symptomen observerades huvudsakligen på nedre delen av plantorna, och på blad i kontakt med jorden. Angreppen fanns i avgränsade fläckar i fältet, och mellan dessa var grödan frisk. Fältet var också det första där angrepp upptäcktes i området detta år.
Genetisk kartläggning visar på marksmitta
Med mikrosatellitmarkörerna kunde vi identifiera 13 olika individer (genotyper) av bladmögel hos 61 insamlade isolat. Angreppen fanns i sex välavgränsade fläckar i fältet och mellan dessa var grödan frisk. I några av dessa angreppsfläckar hittade vi bara en genotyp vilket tyder på att smittan kommer från en brunrötesmittad knöl eller från en enda oospor.
I hälften av angreppsfläckarna hittade vi flera olika genotyper i en och samma fläck. Detta tyder på oosporer som primärinokulum, eftersom det inte är troligt att flera infekterade knölar hamnar nära varandra vid sättning. Det är inte heller troligt att en enstaka knöl som smittats av flera genotyper skulle kunna ge upphov till en livsduglig infekterad planta nästa år.
Vävtäckt odling ger optimala villkor för utveckling av bladmögel från primära smittkällor men är inte lika gynnsamt för spridning (fuktigt och vindstilla), och om fältet sprutats efter borttagning av väven motverkas etablering av nya infektioner.
På detta sätt kommer bladmöglet att uppträda fläckvis i fältet. Om då oosporer bildas och dessa så småningom hamnar i jorden kan det förklara varför tidiga angrepp av bladmögel kan återkomma på samma ställe i en del fält från år till år.
Oosporer ger tidigare start
Resultaten visar alltså att oosporer kan fungera som smittkälla under svenska fältförhållanden. Vilken betydelse har då detta? Norska undersökningar av betydelsen av friskt utsäde gjorda på 1950-talet visade att en smittkälla inom fältet medför en tidigare start av bladmögelepidemin. Oosporer som smittkälla skulle medföra att växtföljden får en ökad betydelse för bladmögel i potatis. De fält med misstänkt oosporsmitta som observerats i Sverige har oftast haft en potatisansträngd växtföljd.
I en finsk studie visade sig bladmögelepidemierna starta i medeltal nio dagar tidigare om potatis odlats året innan jämfört med om någon annan gröda odlats. Danska resultat från inventeringar i stärkelsepotatis visade att 1–2 års intervaller mellan potatis gav tidigare angrepp av bladmögel jämfört med intervaller på tre eller fler år.
Rapporterna om misstänkt marksmitta är relativt ovanliga. Man skall dock vara medveten om att det är svårt att hitta de första tidiga angreppen av bladmögel, speciellt då symptomen sitter lågt i beståndet. Detta gör att antalet oosporangripna fält kan vara underestimerat.
Publicerad:
2008-01-23
Mosaikliknande symptom på blad i kontakt med marken. Foto: Björn Andersson
Fakta om potatisbladmögel
Potatisbladmögel orsakas av Phytophthora infestans, en svampliknande organism som närmast är släkt med alger. Bladmögel förökar sig under säsongen genom bildning av sporangier som sedan sprids med vind och vatten. I fuktig kall väderlek kan gisselförsedda zoosporer kläckas från sporangierna och dessa kan infektera både blast och knölar. Sporangier och zoosporer är emellertid kortlivade och kan inte överleva från en säsong till nästa.
Varifrån kommer då potatisbladmöglet varje år? Fram till 1980-talet kunde P. infestans bara föröka sig genom kloning, det vill säga asexuellt då bara en parningstyp (A1) fanns i landet. Infekterade knölar (som utsäde, överliggare eller i avrenshögar) ansågs därför vara den enda primära smittkällan då bladmögel inte kunde överleva i jord utan levande värdväxt.
Numera har bägge parningstyperna (A1 och A2) av P. infestans spridits över hela världen, något som medför att bladmöglet kan föröka sig sexuellt. En viktig följd av sexuell förökning är bildningen av så kallade oosporer. Dessa sporer är till skillnad från sporangier tjockväggiga och kan fungera som övervintrande vilsporer. Oosporer är härigenom en ytterligare smittkälla som innebär att bladmögel i potatis har blivit en markburen sjukdom.
I Sverige har vi en nära nog jämn fördelning av de båda parningstyperna över hela landet, och fältinventeringar har visat att det är vanligt att oosporer bildas i bladmögelangripna plantor. När plantan vissnar ner i slutet av säsongen resulterar detta i att oosporer hamnar i odlingsjorden. Misstankar har funnits att en del tidiga bladmögelangrepp orsakats av övervintrande oosporer i marken framförallt i färskpotatisodlingar i södra Sverige, men också i andra kommersiella odlingar och i försöksfält.
Forts. från förra spalten
Ökad anpassningsförmåga
En annan effekt av sexuell förökning är genetisk omkombination, vilket innebär en ökad anpassningsförmåga. För P. infestans skulle detta kunna ge ett bladmögel som uppträder mera aggressivt i fält, exempelvis på grund av en snabbare spridning och symptomutveckling, samt minskad känslighet för fungicider.
Detta skulle i sin tur innebära en ytterligare ökning av antalet bekämpningar för att kunna uppnå en acceptabel odlingssäkerhet i potatisodlingen. För att kunna bestämma risken för att detta ska ske är det nödvändigt att veta hur vanligt det är att oosporer fungerar som smittkälla för bladmögel.
God växtföljd bästa boten
En god växtföljd är det bästa sättet att hantera markburna patogener. Tidigarelagd start av bladmögelepidemier orsakade av alltför tätt mellan potatisgrödorna pekar på att växtföljden har betydelse för möjligheterna att klara av bladmögelbekämpningen på ett tillfredställande sätt. I ett växtföljdsperspektiv är det alltså viktigt att känna till hur länge oosporerna är infektionsdugliga.
Oosporer har kunnat fungera som smittkälla i svenska fält med ett år mellan potatisgrödorna. I ett fältförsök med känd marksmitta utfört i Uppsala avtog smittograden i jorden gradvis och ingen smitta kunde påvisas efter 18 månader. Baserat på detta verkar det hoppfullt att kunna hantera risken för marksmitta med en god växtföljd med minst tre år mellan potatisgrödorna.
Anna-Karin Widmark & Björn Andersson